Vad ska en bedömning innehålla?
En stor del av psykologer och kuratorers arbete i primärvården handlar om att göra bedömningar. Men vad ska egentligen en bedömning innehålla?
- Ska huvudfokus ligga på att ställa en korrekt diagnos eller ska det istället vara att kartlägga vilka psykologiska mekanismer som kan tänkas ligga bakom patienten problem?
- Hur noga behöver man kartlägga patientens livssitution och levnadsvanor?
- Är det viktigast att patienten känner sig bekräftad?
- Hur viktigt är det att patienten får en ordentlig rational för vilka behandlingsalternativ som finns tillgängliga och hur en behandling går till?
Naturligtvis finns det inga enkla svar på dessa frågor och därför är det vår åsikt att det inte heller går att skapa en exakt manual för hur en bedömning ska gå till. Istället kommer vi att försöka presentera några möjliga moment som en bedömning kan innehålla. Se det gärna som ett receptförslag där man kan välja ut de moment som passar och hoppa över de som inte gör det.
Möjliga moment
Här följer en grov översikt av moment som vi tänker kan ingå i en bedömning. Under respektive punkt diskuterar vi ytterligare hur dessa moment kan utformas.
- Förmätning
- Välkomna patienten och sätta ramar
- Livssituation
- Levnadsvanor
- Skattningsskalor
- Diagnostisering
- Röda flaggor
- Problemkonceptualisering
- Behandlingsrational
- Behandlingsplanering
- Hemuppgift
- Avslut och utvärdering
Minimikrav för bedömning
Ibland blir det inte alltid som man tänker sig. Patienter kommer sent, samtalet spårar iväg på något annat. Då kan det vara bra att ha några ”minikrav” på vad man minst bör veta efter den första bedömningen.
Vi vi måste veta om patienten:
- … är suicidal
- … är i akut fara eller utsatt för våld
- … har ett pågående missbruk
- … uppvisar tydliga röda flaggor som bör utredas av läkare
Tips: Bedömning kräver övning
Kanske upplevs detta sätt att göra en bedömning som stelt och forcerat. Varför måste man vara såhär rigid? Svaret är såklart att det måste man inte! Men genom att skapa ett tydligt ramverk får jag som behandlare något att falla tillbaka på.
- Jag får en struktur som minskar risken att jag missar något väsentligt.
- Jag får färdigformulerade frågor som sitter i ”ryggmärgen” så även om jag har en dålig dag, där cykeln fick punktering och bussen var sen, kan göra en bedömning som håller måttet.
Men för att få bedömningen att flyta på behöver vi öva. Så vårt tips är att börja någonstans.
Lämna en kommentar
Want to join the discussion?Dela med dig av dina synpunkter!