Bedömningsprocessen

För att klara av målen att hålla hög tillgänglighet med begränsade resurser vill vi hitta ett sätt att snabbt börja behandla våra patienter. Av denna anledning vill vi, för de patienter där detta är möjligt, skynda på bedömningen och så snart som möjligt komma igång och pröva att behandla. För att klara av detta behöver vi göra om bedömningprocessen från en mer traditionellt arbetssätt där en behandling först påbörjas efter att bedömningen är färdig, till en att göra stegvias bedömningar där behandling varvas med fortsatt bedömning.

”Traditionell” bedömning

 

Ett “traditionellt” patientflöde på en mottagning är att patienter kommer via remiss som bedöms och sorteras. Om patienten “kvalar in” kallas patienten till ett eller flera bedömningssamtal där patientens problem och livssituation noggrannt kartläggs. Utifrån denna bedömning sker sedan en behandlingskonferens där det bestäms huruvida patienten ska erbjudas en behandling eller inte.

Fördelar:

  • Patienter får en ordentlig bedömning
  • Mottagningen kan prioritera behandlingsinsatserna

Nackdelar:

  • Bedömningen tar lång tid
  • Oavsett hur noggrann bedömning vi gör kan den aldrig bli helt säker. (Läs mer under riktlinjer för bedömning)

 Stegvis bedömning

 

Den modell vi tänker oss försöker integrera bedömning med behandling.

Patienter som söker hjälp på vårdcentralen får först genomgå en “triagebedömning” där patienten bokas till den yrkesgrupp som bedöms vara bäst lämpad att ta hand om patientens problematik. (Patienter med smärta och ledbesvär får därför träffa en sjukgymnast och patienter med psykiska besvär får träffa en psykolog.)

Syftet med bedömning är att ta reda på om patienten har en problematik som går att behandla och i så fall så snart det är möjligt sätta igång behandlingen. Ofta innebär det att patienten får påbörja sin behandling redan vid första besöket.

Parallellt med behandlingen fortgår bedömningen och vid behov tas beslut om det är nödvändigt att sätta in andra behandlingsåtgärder. Exempelvis har vi ett system med ”röda flaggor” som är symtom som signalerar att patienten behöver en läkarbedömning.

Fördelar:

  • Snabbare bedömningar
  • Beteendedata om behandling fungerar

Nackdelar:

  • Risk för felsortering

Stegvis bedömning ökar kostnadseffektiviteten

Som vi konstaterat tidigare är vår tid begränsad. Varje timme vi lägger på att göra en bra bedömning blir därför en timme mindre att göra en bra behandling. Förutsatt att vårt val av behandling är rätt innebär det att ett “traditionellt bedömningsförfarande” ökar det genomsnittliga antal sessioner som behövs för att få ett visst behandlingsresultat.

Om vi dessutom sätter en fast gräns för hur många besökstillfällen vi kan lägga på en enskild patient så innebär det att varje session vi lägger på bedömning blir ett mindre session för behandling.

På en mottagning där varje behandling får ta lång tid, som exempelvis vid specialistpsykiatrin, så är detta inte ett så stort problem. Om vi avsätter 20 sessioner på en patient och tre av dessa utgör bedömning blir den antagligen den minskade behandlingseffekten inte särskilt stor. Tvärtom kan vi anta att en längre strukturerad bedömning ökar vår träffsäkerhet vilket gör att vi får bättre effekt eftersom antalet “felsorterade” patienter blir färre.

På mottagningar där varje behandling helst ska gå så snabbt som möjligt, säg i genomsnitt fem besökstillfällen, blir långa bedömningar ett större problem. Om vi exempelvis lägger tre sessioner på att bedöma och diagnostisera varje patient så har vi ju enbart två sessioner kvar till vår behandling!

Om målet är att kunna hjälpa så många patienter som möjligt kan det därför vara bättre att medvetet minska “träffchansen” i bedömningen för att öka “träffchansen” för vår behandling.

(Alla dessa resonemang bygger naturligtvis på hypotesen att bedömningsarbetet inte ger lika stora behandlingsresultat som det faktiska behandlingsarbetet.)