KBT i Primärvården
Översikter—Primärvårdens uppdrag
9 min läsning

Populationsbaserad vård

När jag möter en patient behöver jag försöka hjälpa just den människan så bra som möjligt. Men primärvårdens uppdrag är större än patienten framför mig. Vi behöver också ta ansvar för alla andra människor som behöver vår hjälp, även dem som ännu inte har kommit genom dörren.

Väntrummet är större än vi ser

På en akutmottagning är uppdraget ganska lätt att se. Om tio patienter sitter i väntrummet är uppgiften inte bara att hjälpa den första patienten så bra som möjligt. Alla tio behöver tas om hand. Några behöver mycket vård, andra mindre. Vissa kan vänta, medan andra behöver få hjälp direkt.

På en vårdcentral finns samma ansvar, även om väntrummet inte är lika synligt. Där finns patienterna som redan har fått en tid, men också de som kommer att söka vård i morgon, nästa vecka eller nästa månad. Där finns människor som behöver vår hjälp men ännu inte har sökt, och människor som har svårt att hitta fram till vården eller använda det vi erbjuder.

En del behov syns därför aldrig i bokningslistan. Den som har svårt att ringa på rätt tid, använda digitala tjänster, förstå hur vården är organiserad eller ta sig till vårdcentralen kan ha stora behov utan att efterfrågan blir synlig.

Med populationsbaserad vård menar jag att verksamheten organiseras med hänsyn till alla människor som vårdcentralen ska finnas till för, inte bara dem som redan har fått en tid. Vi behöver se både människan framför oss och alla andra som också behöver vård.

Prioriteringar är en del av uppdraget

När jag föreläser brukar jag ibland jämföra primärvårdens uppdrag med att skotta en garageuppfart. Föreställ dig att det har kommit en halvmeter snö under natten och att du behöver skotta för att kunna köra ut bilen.

Om du skottar den första delen perfekt men inte hinner resten kommer bilen ändå inte ut. Uppdraget var inte att skotta en liten del så bra som möjligt. Det var att göra hela uppfarten körbar.

Primärvården kan på samma sätt ge mycket bra vård till några patienter och samtidigt använda sina resurser så att andra får vänta för länge eller inte får hjälp alls. Då har vi hjälpt några människor väl, men verksamheten har inte tagit ansvar för hela sitt uppdrag.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vård erbjudas på lika villkor för hela befolkningen och den som har störst behov ska ges företräde. Lika villkor betyder därför inte att alla patienter ska få samma insats, vänta lika länge eller få lika mycket vård.

Behoven kommer också före frågan om kostnadseffektivitet. Först behöver vi bedöma hur stora patienternas behov är. Därefter kan vi ta hänsyn till vilken nytta olika insatser kan ge i förhållande till de resurser de kräver.

Prioriteringar är därför inte något som kommer ovanpå det kliniska arbetet. De är en del av det kliniska arbetet.

Populationsansvaret finns på flera nivåer

Den enskilda behandlaren kan inte ensam ta ansvar för hela befolkningens tillgång till vård. En del prioriteringar görs i patientmötet, medan andra behöver göras av teamet och verksamhetens ledning.

I patientmötet kan det handla om vilken insats patienten behöver, hur hjälpen ska följas upp och vad som blir ett rimligt nästa steg.

På verksamhetsnivå handlar det bland annat om hur många tider som avsätts för nya patienter, hur patienter bedöms och prioriteras och vilka arbetssätt som behövs för vanliga vårdbehov. Vi behöver också se hur olika professioners arbete hänger ihop. Om varje del planeras för sig blir det svårt att ta ansvar för vårdcentralens samlade uppdrag.

Populationsansvaret behöver därför påverka både det kliniska arbetet och hur verksamheten organiseras.

Lagom mycket vård

Ett populationsbaserat perspektiv handlar inte om att ge så lite vård som möjligt. Det handlar om att försöka ge varje patient lagom mycket vård.

Ger vi för lite kan patientens problem förvärras eller patienten lämnas ensam med något som vi hade kunnat hjälpa till med. Men mer vård är inte alltid bättre vård. En omfattande behandling kan ta mycket av patientens tid och kraft utan att ge motsvarande nytta. Den använder samtidigt behandlingsutrymme som någon annan patient kanske behöver mer.

Vi behöver därför återkommande fråga oss:

  • Vad behöver patienten hjälp med just nu?
  • Vilken insats verkar rimlig?
  • Hur ska vi följa upp om hjälpen gör tillräcklig skillnad?
  • Ska vi därefter fortsätta, förändra eller avsluta?

Vi behöver inte veta från början exakt hur mycket vård patienten kommer att behöva. Vi kan välja ett rimligt nästa steg, följa vad som händer och därefter bestämma hur vi ska gå vidare.

Inte mindre vård än patienten behöver, men inte heller mer vård bara för att vi kan fortsätta.

Börja i befolkningens behov

När jag sitter med en patient försöker jag förstå just den människans behov, mål och livssituation. När vi utvecklar en vårdcentral behöver vi också lyfta blicken.

Vi behöver försöka förstå vilka problem människor söker för, vilka behov som återkommer och vilka som får hjälp av våra nuvarande arbetssätt. Vi behöver också se vilka som får vänta länge, vilka som återkommer utan att komma vidare och vilka som har svårt att komma i kontakt med vården eller använda den hjälp vi erbjuder.

Det är inte riktigt samma sak som att fråga vilka behandlingar vi ska erbjuda. Om vi börjar i behandlingarna finns en risk att vi först bygger ett behandlingsutbud och sedan försöker hitta patienter som passar i det. Om vi i stället börjar i befolkningens behov kan vi utveckla arbetssätt som möter fler typer av vårdbehov.

Internet-KBT, gruppbehandlingar och andra färdiga insatser kan vara användbara delar av vården. Men inget behandlingsutbud kan ensamt lösa det populationsbaserade uppdraget. Det behöver också finnas utrymme för bedömning, rådgivning, samarbete, uppföljning och insatser som anpassas efter den enskilda patienten.

Uppdraget är inte att fylla våra behandlingar med rätt patienter. Uppdraget är att utveckla arbetssätt som hjälper de människor som söker vård med de vårdbehov de faktiskt har.

För att förstå hur väl verksamheten lyckas behöver vi följa vilka som söker vård, hur länge de väntar, vilka insatser de får och hur det går efteråt. Primärvårdskvalitet är ett exempel på hur kvalitetsdata kan användas för lokal analys och förbättring.

Men siffrorna kan inte ensamma avgöra vad verksamheten ska göra. En kort väntetid säger inte om patienten fick rätt hjälp. Ett stort antal besök säger inte om vården gjorde tillräcklig skillnad. Statistik över dem som fått vård berättar inte heller vilka som aldrig lyckades få kontakt.

Siffrorna kan hjälpa oss att se mönster. Sedan behöver vi använda professionellt omdöme för att förstå vad mönstren betyder och om verksamheten behöver förändras.

Två perspektiv samtidigt

Det populationsbaserade perspektivet står inte i motsats till personcentrerad vård. Vi behöver båda.

Det personcentrerade perspektivet hjälper oss att förstå människan framför oss och vilken hjälp som kan passa. Det populationsbaserade perspektivet hjälper oss att samtidigt se alla andra som behöver vård och hur verksamhetens resurser kan användas på ett klokt och rättvist sätt.

Om vi bara ser patienten framför oss riskerar andra patienter att få vänta för länge eller bli utan hjälp. Om vi bara ser väntetider och patientflöden riskerar vi att ge vård som inte är tillräcklig eller anpassad till den enskilda patienten.

Vi behöver därför röra oss mellan perspektiven. Vi lyfter blicken för att förstå befolkningens behov. Sedan sänker vi den igen och försöker förstå människan framför oss.

Vårt uppdrag är inte att skotta den första delen perfekt. Vårt uppdrag är att göra hela uppfarten körbar.

Källor och vidare läsning

Senast uppdaterad av Mattias den 29 augusti 2026