Hur vanligt är psykisk ohälsa?

Psykisk ohälsa är vanligt. Men hur vanligt är det egentligen? Svaret beror både på vad vi menar med psykisk ohälsa och på vad vi väljer att mäta. Här tänkte jag gå igenom några vanliga sätt att mäta psykisk ohälsa och vad siffrorna faktiskt säger.

Psykisk ohälsa är inte en enda sak

När vi pratar om psykisk ohälsa kan vi mena ganska olika saker. Det kan handla om vanliga reaktioner på sådant som händer i livet, psykiska besvär som oro, nedstämdhet eller sömnsvårigheter eller mer tydligt avgränsade psykiatriska tillstånd.

Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen skiljer på liknande sätt mellan psykiska besvär och psykiatriska tillstånd. För primärvården är det också viktigt att kunna känna igen vanliga reaktioner på påfrestningar i livet. Ett enkelt sätt att orientera sig är därför att tänka på tre delvis överlappande områden:

• vanliga reaktioner på påfrestningar i livet
• psykiska besvär
• psykiatriska tillstånd

Gränserna mellan områdena är inte alltid skarpa. En person kan till exempel bli nedstämd, orolig och sova dåligt efter en separation eller efter att ha förlorat sitt arbete. Reaktionen kan vara fullt begriplig utifrån det som hänt och samtidigt innebära ett betydande lidande. Att något är begripligt betyder alltså inte att det är oviktigt, och att någon behöver hjälp betyder inte automatiskt att personen har en psykiatrisk diagnos.

Om vi börjar med befolkningsstatistiken

Om vi tittar på den svenska befolkningsstatistiken ser siffrorna först ganska stora ut. I Nationella folkhälsoenkäten 2024 uppgav omkring 84 procent ett gott psykiskt välbefinnande. Samtidigt uppgav omkring 11 procent allvarlig psykisk påfrestning.

Samma undersökning visar att 44 procent uppgav någon grad av ängslan, oro eller ångest. För de flesta handlade det om lättare besvär. Omkring 7,7 procent uppgav svåra besvär av ängslan, oro eller ångest. Ungefär 45 procent uppgav också sömnbesvär.

Vad mäter vi?	Andel
Gott psykiskt välbefinnande	ca 84 %
Ängslan, oro eller ångest, lätt eller svår	44 %
Lätt ängslan, oro eller ångest	36,2 %
Svår ängslan, oro eller ångest	7,7 %
Allvarlig psykisk påfrestning	11 %
Sömnbesvär	45 %

Källa: Nationella folkhälsoenkäten 2024, Folkhälsomyndigheten.

Två saker kan alltså vara sanna samtidigt. De flesta människor kan uppleva ett gott psykiskt välbefinnande och samtidigt är det vanligt att periodvis ha oro, sömnsvårigheter eller andra psykiska besvär. Det är egentligen inte särskilt konstigt eftersom måtten beskriver olika saker.

Vad blir det på en vårdcentral?

Procent är lätt att läsa förbi. Jag tycker därför att det blir mer intressant om vi översätter siffrorna till människor.

Tänk dig en vårdcentral med 5 000 listade patienter. Om åldersfördelningen ungefär motsvarar den svenska befolkningen kan vi grovt räkna med att omkring 4 000 är vuxna. Det är förstås ett förenklat räkneexempel eftersom åldersfördelningen ser olika ut på olika vårdcentraler, men det hjälper oss att få en känsla för storleksordningen.

Om våra 4 000 vuxna hade ungefär samma fördelning som i den nationella undersökningen skulle det motsvara:

Bland cirka 4 000 vuxna listade	Andel	Ungefär antal personer
Gott psykiskt välbefinnande	84 %	3 360
Ängslan, oro eller ångest, lätt eller svår	44 %	1 760
Lätt ängslan, oro eller ångest	36,2 %	1 450
Svår ängslan, oro eller ångest	7,7 %	310
Allvarlig psykisk påfrestning	11 %	440
Sömnbesvär	45 %	1 800

På vår tänkta vårdcentral skulle alltså omkring 1 760 vuxna uppge någon grad av ängslan, oro eller ångest. Det är ganska många människor.

Men det betyder förstås inte att vårdcentralen har 1 760 patienter med ångestsyndrom. Och det betyder ännu mindre att 1 760 personer behöver psykologisk behandling. Det är här statistiken börjar bli intressant.

Vad är det egentligen vi räknar?

Av de ungefär 1 760 personer som i vårt exempel uppger någon grad av oro eller ångest skulle omkring 1 450 framför allt uppge lätta besvär. Om vi istället bara räknar dem som uppger svåra besvär minskar gruppen till omkring 310 personer.

Samma vårdcentral. Samma människor. Men beroende på vad vi räknar går vi från ungefär:

1 760 personer → 310 personer

Ingen har blivit frisk på vägen. Vi har bara ändrat vad som krävs för att räknas in. Den första siffran besvarar ungefär frågan Hur många upplever någon grad av oro eller ångest? Den andra besvarar frågan Hur många upplever svåra besvär av oro eller ångest?

Om vi istället frågar hur många som uppfyller kriterierna för exempelvis generaliserat ångestsyndrom, paniksyndrom eller social ångest får vi ytterligare andra siffror. Det är därför jag tycker att vi ska vara försiktiga när vi hör påståenden som att ”x procent lider av psykisk ohälsa”. Min första fråga blir: Vad är det egentligen som har räknats?

Var vi drar gränsen spelar roll

Många psykiska besvär varierar längs en skala. Oro, nedstämdhet, rädsla, stress och sömnsvårigheter finns i olika grad. När vi vill avgöra vilka som ska räknas som ett fall behöver vi därför ofta dra en gräns någonstans på den skalan.

Gränser fyller en viktig funktion. De gör det möjligt att forska, kommunicera och fatta beslut. Men de innebär också att den uppmätta prevalensen påverkas av hur problemet definieras och var gränsen dras.

Den interaktiva illustrationen visar principen ganska enkelt. Samma grupp människor kan ge olika prevalens beroende på var vi drar gränsen. Det betyder inte att diagnostiska kriterier eller gränsvärden är godtyckliga. Bra kriterier bygger på forskning, kliniska överväganden och validerade mätmetoder. Men vi behöver veta hur problemet har definierats innan vi tolkar siffran.

Symtom är inte samma sak som diagnos

Att känna oro är inte samma sak som att ha generaliserat ångestsyndrom. Att känna sig rädd eller obekväm i sociala situationer är inte samma sak som att ha social ångest. Att känna sig nedstämd är inte samma sak som att ha en depression.

En diagnos bygger på flera kriterier och tar bland annat hänsyn till vilka symtom som finns, hur uttalade de är, hur länge de funnits och hur mycket de påverkar personens liv. Det är en viktig förklaring till att psykiska besvär är betydligt vanligare än specifika psykiatriska tillstånd.

Hur vanligt är några psykiatriska tillstånd?

Om vi går från enskilda symtom till diagnostiska tillstånd blir siffrorna betydligt lägre. Tabellen nedan ska inte läsas som exakta svenska prevalenstal, utan som ungefärliga storleksordningar från internationella epidemiologiska studier.

Tillstånd	Ungefärlig prevalens	Tidsperiod
Depression	ca 5 %	Ett år
Social ångest	några procent	Ett år
Paniksyndrom	omkring 1–2 %	Ett år
OCD	omkring 1 %	Aktuell eller periodprevalens

Det viktiga här är inte om depression ligger på exakt 4,8 eller 5,3 procent i en viss studie. Poängen är att enskilda psykiska besvär som oro eller nedstämdhet är mycket vanligare än avgränsade psykiatriska tillstånd. Samtidigt är psykiatriska tillstånd i sig långt ifrån ovanliga.

Olika studier kan dessutom ge olika siffror för samma diagnos. De kan använda olika diagnostiska system, olika intervjuer och undersöka olika populationer. Siffrorna är därför bäst att läsa som storleksordningar.

Tidsperioden förändrar också siffran

Vi behöver också veta vilken tidsperiod en prevalenssiffra beskriver. Vi kan fråga hur många som har ett problem just nu, hur många som haft det under det senaste året eller hur många som haft det någon gång under livet. Det ger helt olika svar.

Punktprevalens beskriver hur stor andel som har ett visst problem vid en bestämd tidpunkt.

Årsprevalens beskriver hur många som haft problemet under exempelvis det senaste året.

Livstidsprevalens beskriver hur många som någon gång under livet har haft problemet.

Ju längre tidsfönster vi använder, desto fler människor hinner vanligtvis räknas in. Depression är ett bra exempel. I en internationell sammanställning låg förekomsten under ett år omkring 5 procent, medan ungefär 13 procent hade haft depression någon gång under livet.

Det är därför stor skillnad mellan att skriva Fem procent har depression och I dessa studier har omkring fem procent uppfyllt kriterierna för depression under ett år. Den andra formuleringen berättar vad siffran faktiskt betyder.

Statistik beskriver grupper

Jag tycker att prevalensstatistik är användbar. Den hjälper oss att förstå storleksordningen och ger en bild av vad som finns i den befolkning vi arbetar med. Men statistiken beskriver grupper och berättar inte automatiskt vad den enskilda patienten behöver.

En person kan uppfylla kriterierna för en depression och samtidigt redan vara på väg att återhämta sig, ha goda resurser omkring sig och kanske bara behöva ganska lite hjälp. En annan person kan inte riktigt uppfylla kriterierna för någon specifik psykiatrisk diagnos men ändå ha stora problem i vardagen och behöva betydligt mer hjälp.

Diagnos och hjälpbehov hänger alltså ihop, men de är inte samma sak. Det tycker jag är viktigt när vi går från befolkningsstatistik till kliniskt arbete.

Alla som har besvär söker inte hjälp

Det finns dessutom ytterligare ett steg mellan befolkningsstatistiken och det vi faktiskt möter på vårdcentralen. Alla som har psykiska besvär söker inte vård, och benägenheten att söka hjälp är inte densamma överallt.

På en vårdcentral kan det finnas en kultur där det känns ganska självklart att söka hjälp för psykiska problem. Psykologen eller kuratorn kanske är välkänd, vägen in är enkel och stigmat kring att be om hjälp är litet. På en annan vårdcentral kan tröskeln för att söka hjälp vara betydligt högre.

Vad som påverkar hjälpsökandet kan bland annat vara:

• hur lätt det är att få kontakt med vården
• hur psykologisk hjälp presenteras
• tidigare erfarenheter av sjukvården
• tillit till vården
• språk
• stigma kring psykiska problem
• föreställningar om när man bör söka professionell hjälp
• sociala och ekonomiska förutsättningar

Två vårdcentraler med lika många listade patienter och kanske ungefär lika mycket psykiska besvär i befolkningen kan därför få ganska olika sökmönster. På en mottagning kanske människor söker relativt tidigt för lindrigare besvär. På en annan kanske många väntar tills problemen blivit betydligt större.

Det är ytterligare en anledning till att vi inte kan ta en nationell prevalenssiffra och direkt översätta den till hur många patienter som borde finnas i vår tidbok.

Vårt uppdrag börjar med den patient som söker oss

Vårt uppdrag handlar inte bara om att hitta och behandla personer som uppfyller kriterierna för psykiatriska diagnoser. Vårt uppdrag handlar om att hjälpa den patient som söker oss att komma vidare, oavsett om problemen passar tydligt in i en diagnos eller inte.

Diagnos och hjälpbehov överlappar förstås. Som grupp kommer personer med tydliga psykiatriska tillstånd sannolikt oftare att behöva mer hjälp än personer med mycket lindriga och övergående besvär. Men sambandet är inte perfekt. En patient med en diagnos kan behöva ganska lite hjälp, medan en patient som inte uppfyller kriterierna för någon specifik diagnos kan behöva mycket.

När patienten sitter framför oss blir därför den viktigaste frågan inte bara Uppfyller patienten kriterierna för en diagnos? Jag tycker att en mer användbar fråga är: Vad önskar patienten hjälp med, och hur kan vi hjälpa till?

Ibland handlar hjälpen om en mindre insats på vårdcentralen. Ibland behövs mer aktiv psykologisk eller medicinsk behandling. Ibland behöver vi samarbeta med andra eller hjälpa patienten vidare till en annan vårdnivå eller ett annat stöd. Vårt jobb är inte att få alla patienter att passa in i samma kategori. Vårt jobb är att hjälpa patienten vidare.

I korta drag …

• Psykiska besvär är vanliga och betydligt vanligare än specifika psykiatriska tillstånd.
• Hur vanligt ett problem verkar vara beror på vad vi mäter, var vi drar gränsen och vilken tidsperiod vi använder.
• Befolkningsstatistik går inte att direkt översätta till hur många som söker vård eller hur mycket hjälp de behöver.
• Diagnos och hjälpbehov hänger ihop, men är inte samma sak.
• När patienten söker oss behöver vi framför allt fråga: Vad önskar patienten hjälp med, och hur kan vi hjälpa till?