Depression och nedstämdhet
Depression och nedstämdhet hör till de vanligaste problemen bland patienter som söker hjälp för psykisk ohälsa i primärvården. Här får du en överblick över hur problemen kan upptäckas och förstås, vilka insatser som kan vara aktuella och hur vården kan följa om patienten förbättras.
Upptäcka
Hur kan vi känna igen depression och vad behöver vi vara särskilt uppmärksamma på?
Vad kännetecknar depression?
Nedstämdhet är en vanlig mänsklig reaktion. En depressiv episod kännetecknas av att flera symtom förekommer tillsammans under en sammanhängande period och påverkar personens fungerande.
| Kärnsymtom | Nedstämdhet, minskat intresse eller minskad glädje samt minskad energi eller ökad uttröttbarhet. |
| Andra symtom | Koncentrationssvårigheter, minskad självtillit, skuld, värdelöshet, negativa framtidstankar, suicidtankar, sömnproblem och förändrad aptit. |
| Varaktighet | Symtomen har vanligtvis funnits under större delen av dagen under minst två veckor. |
| Funktionspåverkan | Problemen påverkar arbete, studier, relationer, egenvård eller andra viktiga delar av vardagen. |
| Svårighetsgrad | Bedöms utifrån symtomens antal och intensitet, funktionspåverkan, risker och den samlade kliniska bilden. |
Hur kan problembilden visa sig?
Depressiva problem kan märkas i känslor, tankar, uppmärksamhet, motivation, kropp, relationer och vardagsfunktion. Vilka delar som dominerar varierar mellan personer och situationer.
- Känslor: nedstämdhet, minskad glädje, tomhet, irritation, oro, skuld eller skam.
- Tankar: självkritik, hopplöshet, obeslutsamhet och negativa tankar om framtiden.
- Kropp: trötthet, sömnproblem, förändrad aptit, smärta eller kroppslig tyngd.
- Funktion: svårigheter att arbeta, studera, sköta hemmet eller ta hand om sig själv.
- Socialt: mindre kontakt, minskat gensvar och upplevelsen av att vara en belastning.
Delarna påverkar varandra. Sömnproblem kan minska energin och koncentrationsförmågan. Minskad energi kan göra det svårare att handla. Minskad aktivitet kan begränsa kontakten med människor och sammanhang som tidigare gav mening eller glädje.
Risker och andra förklaringar
Bedömningen behöver omfatta suicidtankar, självskada, hopplöshet, försummelse av grundläggande behov, alkohol eller andra substanser, psykotiska symtom och snabbt försämrad funktion.
Behandlaren behöver också överväga bipolaritet, kroppslig sjukdom, läkemedelsbiverkningar, sömnstörningar, ångest, trauma, stress, sorg och kognitiv förändring. Syftet är att uppmärksamma sådant som kan förändra behandlingen eller vilken vårdnivå som är lämplig.
Screeningfrågor
- Har du under den senaste tiden ofta känt dig nedstämd, deprimerad eller utan hopp?
- Har du under den senaste tiden haft betydligt mindre intresse eller glädje av sådant som du brukar göra?
Ett jakande svar innebär inte att patienten har en depression. Det visar att problembilden behöver undersökas vidare.
Skattningsskalor
PHQ-9 kan användas för att uppmärksamma depressiva symtom. MADRS-S kan användas för att följa symtom över tid. EPDS och GDS kan vara relevanta för särskilda grupper. Skalorna ersätter inte en klinisk bedömning.
När behöver vårdnivån omprövas?
Vid allvarlig suicidrisk, psykotiska symtom, kraftig agitation, uttalad hämning, snabbt försämrad funktion eller oförmåga att tillgodose grundläggande behov behöver handläggningen och vårdnivån omprövas.
Förstå
Hur kan vi förstå hur problemen har utvecklats och hålls kvar?
Diagnoskriterierna hjälper oss att känna igen depression. För att förstå vad som händer hos en viss patient behöver vi också undersöka bakomliggande faktorer, de reaktioner och svårigheter som har uppstått och hur patienten hanterar dem.
Bakomliggande faktorer → Reaktioner och svårigheter ↔ Hantering → Följder över tid
Bakomliggande faktorer
Bakomliggande faktorer är biologiska, historiska, aktuella och skyddande förhållanden som påverkar vilka reaktioner som blir sannolika och vilka möjligheter patienten har att möta problemen.
- Biologiska och kroppsliga förutsättningar.
- Inlärningshistoria och tidigare erfarenheter.
- Aktuell livssituation, relationer, arbete och ekonomi.
- Resurser, stöd och skyddande faktorer.
Reaktioner och svårigheter
Reaktioner och svårigheter är det som händer med patienten. Det omfattar spontana tankar, känslor, kroppsliga reaktioner, synliga reaktioner och svårigheter att fungera. I beteendeanalytiska termer kan de förstås som respondenta reaktioner.
Reaktionerna kan vara inre, som nedstämdhet, oro eller kroppslig tyngd. De kan också vara yttre och synliga, som gråt, skakningar eller förändrad motorik. De uppstår utan att patienten först behöver välja dem och går sällan att välja bort direkt.
Hantering
Hantering är sådant patienten gör när reaktionerna och svårigheterna uppstår. I beteendeanalytiska termer handlar det om operanta beteenden. Hanteringen kan vara yttre eller inre och behöver inte vara planerad eller fullt medveten.
| Typ av hantering | Exempel |
|---|---|
| Yttre | Dra sig undan, stanna hemma, ligga kvar, avboka, skjuta upp, undvika samtal, arbeta för mycket eller använda alkohol. |
| Inre | Grubbla, analysera, argumentera med tankar, trycka bort känslor, gå igenom misstag eller kritisera sig själv. |
Hantering blir vidmakthållande när den fyller en begriplig funktion på kort sikt men bidrar till att problemen fortsätter över tid. Samma handling kan vara hjälpsam i en situation och vidmakthållande i en annan. Därför behöver vi undersöka handlingens funktion och följder.
Kortsiktiga och långsiktiga följder
Att ligga kvar kan minska ansträngningen. Att dra sig undan kan minska skam. Att grubbla kan kännas som ett försök att förstå. Samma handlingar kan samtidigt leda till mindre kontakt, sämre sömn, växande praktiska problem och ökad hopplöshet.
Två olika indelningar
Respondent och operant beskriver hur en reaktion eller handling fungerar.
Inre och yttre beskriver om den kan observereras av andra.
En reaktion kan alltså vara respondent och inre, som nedstämdhet, eller respondent och yttre, som att skaka. Hantering kan vara operant och inre, som grubbel, eller operant och yttre, som undvikande.
Ett kliniskt exempel
En konflikt på arbetet bidrar till oro, sömnproblem och nedstämdhet. Patienten undviker chefen och grubblar på kvällarna. Det minskar obehaget för stunden, men konflikten fortsätter och sömnen försämras. Tröttheten och uppgivenheten ökar.
Förändra
Hur kan vi hjälpa patienten att förändra det som håller problemen kvar?
Patienten kan sällan bestämma sig för att omedelbart sluta känna nedstämdhet, trötthet eller hopplöshet. Det går däremot att förändra hanteringen, påverka delar av livssituationen och skapa möjligheter till nya erfarenheter.
Från mönster till möjliga insatser
| Mönster | Möjlig riktning |
|---|---|
| Minskad aktivitet och kontakt | Återknyta till viktiga aktiviteter och sammanhang genom beteendeaktivering och aktivitetsplanering. |
| Minskad handlingskraft | Göra handlingen mindre och tydligare genom graderade uppgifter, planering och praktiskt stöd. |
| Undvikande | Närma sig situationer stegvis och återupprätta kontakt. |
| Grubbel | Uppmärksamma när grubblandet börjar och skifta till handling eller direkt problemlösning. |
| Självkritik | Pröva mindre straffande sätt att hantera misstag och svårigheter. |
| Kravstyrd överaktivitet | Minska krav, sätta gränser och skapa återhämtning. |
| Växande praktiska problem | Prioritera och genomföra ett konkret steg i taget. |
Flera typer av insatser kan behövas
Psykologisk behandling är en möjlig del av vården. Valet behöver också omfatta medicinsk behandling, arbetsförmåga, kroppslig hälsa och patientens sociala och praktiska situation.
- Psykologiska insatser: exempelvis beteendeaktivering, problemlösning, kognitiva metoder och arbete med grubbel.
- Medicinering: kan vara aktuell som enda behandling eller tillsammans med psykologisk behandling. Effekt, biverkningar och följsamhet behöver följas.
- Sjukskrivning och rehabilitering: kan behövas när arbetsförmågan är nedsatt. Omfattning, syfte, aktivitet och plan för återgång behöver övervägas.
- Sociala och praktiska insatser: stöd kring ekonomi, boende, arbete, omsorgsansvar, myndighetskontakter eller social isolering.
- Kroppslig hälsa: bedömning och behandling av kroppslig sjukdom, smärta, sömnproblem eller läkemedelsbiverkningar.
När livssituationen behöver förändras
Ibland behöver förändringsarbetet riktas mot något som faktiskt pågår i patientens liv. Det kan handla om att ta upp en arbetsplatskonflikt, minska en ohållbar belastning, söka ekonomiskt stöd, be om avlastning, lämna en skadlig situation eller återupprätta social kontakt.
När mer aktivitet inte är rätt svar
Alla patienter med depression är inte passiva. En person kan arbeta mycket och fortsätta prestera trots att måendet försämras. En mer relevant förändring kan då vara att sätta gränser, minska kraven, be om hjälp och skapa utrymme för återhämtning.
Frågor inför val av insats
- Vad vill patienten ha hjälp med?
- Vad har patienten redan prövat?
- Vilken hantering verkar hålla problemen kvar?
- Finns något i livssituationen som behöver förändras?
- Behövs medicinsk eller social bedömning?
- Vilket är ett rimligt nästa steg?
Om medicinering
Medicinering behöver bedömas utifrån symtomens svårighetsgrad, tidigare behandlingar, andra sjukdomar, patientens önskemål och risker. Området kan fördjupas i en egen artikel.
Om sjukskrivning
Sjukskrivning kan minska en ohållbar belastning men behöver ha ett tydligt syfte och följas upp. Arbetsanpassning, aktivitet under sjukskrivningen och planerad återgång kan fördjupas i en egen artikel.
Förbättra
Hur kan vi följa utfallet, anpassa insatserna och utveckla det som hjälper?
En insats är en hypotes om vad som skulle kunna hjälpa. För att veta om riktningen är användbar behöver behandlaren och patienten följa vad som händer.
Hur kan förbättring märkas?
| Symtom | Mer känslomässigt gensvar, bättre sömn, mer energi och mindre hopplöshet. |
| Hantering | Mindre undvikande, grubbel, uppskjutande och kravstyrning. |
| Alternativ hantering | Mer kontakt, problemlösning, gränssättning och deltagande i viktiga sammanhang. |
| Vardagsfunktion | Bättre förmåga att sköta arbete, hem, ekonomi och egenvård. |
| Livssituation | Minskad belastning, mer stöd eller påbörjad lösning av praktiska problem. |
Funktion och symtom förändras inte alltid samtidigt. Patienten kan börja svara på meddelanden, gå upp vid planerad tid eller genomföra ett svårt samtal innan nedstämdheten har minskat tydligt.
Att utveckla det som hjälper
- Vad hände när patienten prövade den nya hanteringen?
- Vad gjorde försöket möjligt?
- Vad blev svårt?
- Behöver steget bli mindre eller tydligare?
- Behövs praktiskt eller socialt stöd?
- Vad ska prövas nästa gång?
Uppföljningen kan visa att insatsen hjälper, att riktningen behöver anpassas, att andra insatser behöver läggas till eller att problembilden och vårdbehovet behöver omprövas.
Kvarstående problem och nya försämringar
Kvarstående problem kan öka sårbarheten för en ny försämring. Vid återkommande depressioner är det därför värdefullt att uppmärksamma tidiga tecken som förändrad sömn, minskad kontakt, mer grubbel, hårdare krav och växande praktiska problem.
Följ flera områden
- Depressiva symtom.
- Vardagsfunktion.
- Hantering.
- Relationer och socialt stöd.
- Arbetsförmåga.
- Livssituation.
- Risker.
En enkel plan vid försämring
Planen kan beskriva vilka tidiga tecken patienten vill uppmärksamma, vilken hantering som brukar återkomma, vad patienten vill pröva och vem som ska kontaktas om läget försämras.
Kort sagt
- Upptäcka handlar om att känna igen problembilden och uppmärksamma risker och andra bidragande faktorer.
- Reaktioner och svårigheter är det som händer med patienten och kan vara både inre och yttre.
- Hantering är det patienten gör och kan också vara både inre och yttre.
- Hanteringen blir vidmakthållande när den hjälper för stunden men bidrar till att problemen fortsätter.
- Förändringsarbetet kan omfatta psykologisk behandling, medicinering, sjukskrivning, rehabilitering och sociala insatser.
- Det som hjälper behöver följas, anpassas och utvecklas så att det fungerar i patientens vardag.
Depression och nedstämdhet
Depression och nedstämdhet hör till de vanligaste problemområdena bland patienter som söker hjälp för psykisk ohälsa i primärvården. Här får du en överblick över hur problemen kan upptäckas och förstås, vilka insatser som kan vara aktuella och hur vården kan följa om patienten förbättras.
Problembild och bedömning
Hur kan depressiva problem visa sig och vad behöver vi vara särskilt uppmärksamma på?
Vad kännetecknar depression?
Nedstämdhet är en vanlig mänsklig reaktion. En person kan bli nedstämd efter en förlust, under en belastande period eller när något viktigt inte har blivit som hen önskat.
En depressiv episod kännetecknas av att flera symtom förekommer tillsammans under en sammanhängande period och påverkar personens fungerande. Problemen omfattar alltså mer än ett enskilt symtom eller en tillfällig period av nedstämdhet.
| Del av problembilden | Vanliga kännetecken |
|---|---|
| Kärnsymtom | Nedstämdhet, minskat intresse eller minskad glädje samt minskad energi eller ökad uttröttbarhet |
| Andra vanliga symtom | Koncentrationssvårigheter, minskad självtillit, skuld, värdelöshet, negativa framtidstankar, suicidtankar, sömnproblem och förändrad aptit |
| Varaktighet | Symtomen har vanligtvis funnits under större delen av dagen under minst två veckor |
| Funktionspåverkan | Problemen påverkar arbete, studier, relationer, egenvård eller andra viktiga delar av vardagen |
| Svårighetsgrad | Bedöms utifrån symtomens antal och intensitet, funktionspåverkan, risker och den samlade kliniska bilden |
| Förlopp | Problemen kan förekomma i en enstaka episod, återkomma eller ingå i ett mer långvarigt depressivt tillstånd |
Diagnoskriterierna hjälper oss att känna igen ett depressivt syndrom och bedöma dess svårighetsgrad. De säger däremot mindre om varför problemen har utvecklats, vad som håller dem kvar och vad en viss patient behöver hjälp med.
Hur kan problembilden visa sig?
Depressiva problem kan märkas inom flera delar av en persons fungerande. Vilka delar som dominerar varierar mellan personer, situationer och perioder.
| Område | Vanliga reaktioner och svårigheter | Hur det kan märkas |
|---|---|---|
| Känslor | Nedstämdhet, minskad glädje, tomhet, irritation, oro, skuld, skam eller känslomässig avstängdhet | Patienten blir lättare ledsen eller irriterad, upplever mindre känslomässigt gensvar eller beskriver att ingenting känns särskilt mycket |
| Tankar och tolkningar | Negativa tankar om sig själv, livet och framtiden, självkritik, hopplöshet och obeslutsamhet | Patienten förväntar sig att misslyckas, uppfattar sig som en belastning eller har svårt att se att de egna handlingarna kan förändra något |
| Uppmärksamhet | Koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och starkt fokus på problem, förluster och misslyckanden | Det blir svårt att läsa, följa samtal, planera, fatta beslut eller skifta uppmärksamheten |
| Självuppfattning | Minskad självtillit, värdelöshet, otillräcklighet eller förlust av tidigare roller | Patienten känner inte igen sig själv eller beskriver sig främst utifrån sådant hen inte längre klarar |
| Motivation | Minskad energi och initiativförmåga, minskad förväntan på utbyte och svårigheter att välja riktning | Patienten vet vad som behöver göras men kommer inte i gång eller väntar på att motivationen ska återvända |
| Synliga reaktioner och motorik | Minskad spontanitet, gråt, långsammare tal och rörelser, rastlöshet eller agitation | Patienten svarar kortare, rör sig långsammare eller har svårt att vara stilla |
| Kroppsligt | Trötthet, sömnproblem, förändrad aptit, minskad sexuell lust, smärta eller kroppslig tyngd | Patienten söker ibland främst för trötthet, sömn, värk eller andra kroppsliga besvär |
| Socialt | Minskat gensvar, irritation, skam och upplevelsen av att vara en belastning | Kontakten med andra minskar och patienten deltar mindre i familjeliv och sociala sammanhang |
| Vardagsfunktion | Svårigheter att arbeta, studera, sköta hemmet, ta hand om ekonomin eller tillgodose grundläggande behov | Uppgifter tar längre tid, skjuts upp eller blir inte genomförda |
| Sammanhang | Problemen varierar mellan situationer, relationer, dagar och delar av dygnet | Vissa miljöer och krav förstärker problemen medan patienten fungerar bättre i andra sammanhang |
Delarna påverkar varandra. Sömnproblem kan minska energin och koncentrationsförmågan. Minskad energi kan göra det svårare att handla. När patienten deltar mindre i vardagen minskar också kontakten med människor och sammanhang som tidigare gav glädje, mening eller tillhörighet.
Nedstämdhet behöver inte vara det mest framträdande problemet. Patienten kan främst söka för trötthet, smärta, irritation, sömnproblem eller koncentrationssvårigheter. I andra fall märks förändringen genom att patienten inte längre klarar arbete, relationer eller vardag på samma sätt som tidigare.
Korta frågor om depression
Depression kan behöva efterfrågas aktivt, särskilt när patienten söker för kroppsliga besvär, sömnproblem, trötthet eller kognitiva svårigheter.
Två möjliga ingångsfrågor är:
- Har du under den senaste tiden ofta känt dig nedstämd, deprimerad eller utan hopp?
- Har du under den senaste tiden haft betydligt mindre intresse eller glädje av sådant som du brukar göra?
Frågorna uppmärksammar två framträdande delar av en depression: sänkt stämningsläge och minskat intresse eller minskad glädje. Liknande frågor rekommenderas för att uppmärksamma möjliga depressiva problem. NICE
Ett jakande svar innebär inte att patienten har en depression. Det visar att behandlaren behöver undersöka symtomen, funktionspåverkan, förloppet och den övriga problembilden vidare.
Den exakta tidsramen varierar mellan olika screeninginstrument. När ett särskilt instrument används behöver frågorna och tidsramen återges enligt instrumentets instruktioner.
Skattningsskalor och diagnostiskt stöd
Skattningsskalor kan användas för att uppmärksamma möjliga problem, beskriva symtomens omfattning och följa förändringar över tid.
| Instrument | Möjlig användning |
|---|---|
| PHQ-9 | Uppmärksamma depressiva symtom, ge en översikt över symtombilden och följa förändringar |
| MADRS-S | Bedöma symtomens omfattning och följa depressiva symtom under och efter en insats |
| EPDS | Uppmärksamma depressiva symtom under graviditet och efter förlossning |
| GDS | Ge stöd vid misstänkta depressiva symtom hos äldre |
Skattningsskalor är beslutsunderlag och ersätter inte en klinisk bedömning. Resultatet behöver förstås tillsammans med patientens funktion, förlopp, livssituation, risker och övriga problembild.
Uppgifter om suicidtankar eller självskada behöver alltid följas upp i samtal. Det gäller oavsett skalans totalsumma.
Det svenska kunskapsstödet anger att PHQ-9 kan användas som screeninginstrument, att MADRS eller MADRS-S kan användas för att följa symtom och att EPDS respektive GDS kan vara relevanta för särskilda grupper. 1177 för vårdpersonal
Hur kan förloppet se ut?
Depressiva problem kan vara avgränsade, återkommande eller långvariga. Förloppet ger information om vad som har förändrats, vilka mönster som återkommer och vad som kan behöva följas över tid.
| Förlopp | Vad som kan märkas | Vad som blir viktigt att undersöka |
|---|---|---|
| En avgränsad episod | Problemen har en tydlig början och personen har tidigare fungerat på ett annat sätt | Vad förändrades före försämringen och hur snabbt utvecklades problemen? |
| Återkommande episoder | Liknande perioder har förekommit tidigare, med mer eller mindre tydlig återhämtning mellan dem | Hur har tidigare episoder börjat, utvecklats och avslutats? |
| Långvariga problem | Nedstämdhet, låg energi eller begränsad funktion har funnits under lång tid | Vad har varit stabilt och vad har varierat mellan situationer och perioder? |
| Ofullständig återhämtning | Patienten har förbättrats men vissa symtom eller begränsningar finns kvar | Vilka kvarstående problem kan öka sårbarheten för en ny försämring? |
| Varierande förlopp | Symtom och funktion skiftar mellan dagar, situationer eller delar av dygnet | När är problemen starkare eller svagare och vad skiljer situationerna åt? |
| Tidigare uppvarvning | Perioder med tydligt ökad energi, aktivitet, irritabilitet eller minskat sömnbehov | Kan den depressiva episoden ingå i ett bipolärt förlopp? |
En depressiv episod behöver inte ha en tydlig yttre utlösare. Symtomen kan utvecklas gradvis och ibland börja innan patienten själv har hunnit uppmärksamma vad som förändrats.
Förändrad sömn, ökat grubbel, minskad kontakt och förändringar i aktivitetsnivån kan vara tidiga delar av förloppet. En del patienter blir mer passiva. Andra ökar i stället sin aktivitet och tar bort allt mer återhämtning.
Risker vid depressiva problem
Depressiva problem kan påverka patientens säkerhet och förmåga att ta hand om sig själv och andra. Riskerna behöver därför uppmärksammas i den första bedömningen och följas på nytt när tillståndet förändras.
| Riskområde | Sådant som behöver uppmärksammas |
|---|---|
| Suicid | Livsleda, dödsönskan, suicidtankar, avsikt, planer, förberedelser och tidigare suicidhandlingar |
| Självskada | Aktuella eller tidigare handlingar och ökande impulser att skada sig själv |
| Hopplöshet och upplevd belastning | Upplevelsen av att ingenting kan bli bättre eller att andra skulle få det bättre utan patienten |
| Försummelse av egna behov | Bristande matintag, hygien, läkemedel, kroppslig vård, ekonomi eller säkerhet i hemmet |
| Omsorg om andra | Minskad förmåga att ta hand om barn eller andra personer som är beroende av patienten |
| Alkohol, narkotika och läkemedel | Ökad konsumtion, självmedicinering, berusning eller annan riskfylld användning |
| Psykotiska symtom | Vanföreställningar, hallucinationer eller starka skuldföreställningar |
| Allvarlig försämring | Kraftig agitation, uttalad psykomotorisk hämning, snabbt försämrad funktion eller oförmåga att tillgodose grundläggande behov |
Risk kan förekomma även när patienten fortfarande fungerar relativt väl inom andra områden. En patient som fortsätter sköta sitt arbete kan samtidigt ha allvarliga suicidtankar. En annan patient kan sakna suicidavsikt men ha så nedsatt funktionsförmåga att mat, läkemedel eller omsorg om barn inte längre fungerar.
En fullständig riskbedömning behandlas i separata texter. Här är poängen att riskerna behöver uppmärksammas och inte försvinna i den övriga förståelsen av depressionen.
Andra faktorer som kan bidra till problembilden
Nedstämdhet, trötthet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och minskad aktivitet är inte specifika för depression. Liknande problem kan uppstå av flera skäl.
Flera tillstånd och faktorer kan förekomma samtidigt. Frågan är därför inte alltid vilken enskild diagnos som förklarar allt. En mer användbar fråga är om något annat bidrar på ett sätt som förändrar förståelsen, behandlingen eller behovet av andra insatser.
| Område | Vad som behöver uppmärksammas |
|---|---|
| Bipolaritet | Tidigare perioder med tydligt ökad energi eller aktivitet, minskat sömnbehov, förändrat omdöme samt förhöjt eller irritabelt stämningsläge |
| Kroppslig sjukdom | Kroppsliga tillstånd, smärta och andra besvär som kan bidra till trötthet, kognitiva svårigheter eller förändrat stämningsläge |
| Läkemedel och substanser | Läkemedelsbiverkningar, alkohol och andra substanser som kan orsaka, förstärka eller dölja symtom |
| Sömnstörningar | Sömnstörningar som bidrar till trötthet, nedstämdhet, irritabilitet och kognitiva svårigheter |
| Ångest och trauma | Oro, rädsla, undvikande, påträngande minnen och långvarig kroppslig aktivering |
| Stress och överbelastning | Långvariga krav, otillräcklig återhämtning och en livssituation som inte är hållbar |
| Sorg och livskris | Reaktioner efter förlust, separation eller andra stora förändringar som behöver förstås utifrån sitt sammanhang |
| Psykotiska symtom | Hallucinationer, vanföreställningar eller förändrad verklighetsuppfattning som påverkar handläggningen |
| Neuropsykiatriska svårigheter | Långvariga svårigheter med uppmärksamhet, planering, aktivitetsreglering eller socialt fungerande som har funnits före den depressiva episoden |
| Kognitiv förändring | Nytillkomna svårigheter med minne, orientering eller annan kognitiv funktion, särskilt hos äldre |
Syftet är inte att varje patient ska genomgå en omfattande utredning av alla tänkbara tillstånd. Syftet är att upptäcka sådant som kan kräva medicinsk bedömning, förändra valet av behandling eller påverka vilken vårdnivå som är lämplig.
Bakomliggande faktorer
Vad i patientens liv och historia kan ha bidragit till att problemen utvecklats?
Bakomliggande faktorer är biologiska, historiska, aktuella och skyddande förhållanden som påverkar vilka reaktioner och svårigheter som blir sannolika. De påverkar också vilka möjligheter patienten har att möta problemen.
| Typ av faktor | Exempel vid depressiva problem |
|---|---|
| Biologiska och kroppsliga förutsättningar | Ärftlighet, temperament, reaktivitet, kroppslig hälsa, sömn, smärta och andra biologiska förutsättningar |
| Inlärningshistoria och tidigare erfarenheter | Mobbning, utsatthet, förluster, tidigare depressioner, återkommande kritik och inlärda regler eller krav |
| Aktuell livssituation | Relationer, arbete, ekonomi, boende, omsorgsansvar, konflikter, ensamhet och pågående belastningar |
| Resurser och skyddande faktorer | Stödjande relationer, fungerande rutiner, kunskaper, praktiska resurser, meningsfulla sammanhang och tidigare erfarenheter av att hantera svårigheter |
En person som har mött återkommande kritik eller mobbning kan lättare reagera med skam, självkritik eller rädsla för att misslyckas. Tidigare förluster kan påverka hur nya separationer och förändringar upplevs.
Långvarig arbetsbelastning och brist på återhämtning kan bidra till sömnproblem, trötthet och uppgivenhet. Ekonomiska problem, konflikter, smärta eller ett stort omsorgsansvar kan göra det svårare att återhämta sig och minska patientens utrymme att förändra vardagen.
Samtidigt kan stödjande relationer, fungerande rutiner och meningsfulla sammanhang göra det lättare att fortsätta handla även när nedstämdhet och trötthet finns kvar. Skyddande faktorer är därför inte bara sådant som saknas när en person blir deprimerad. De kan också visa vilka resurser behandlingen kan bygga vidare på.
Bakomliggande faktorer ska inte förstås som fastställda orsaker till depressionen. Ofta går det inte att avgöra exakt varför problemen utvecklades. Faktorerna hjälper i stället behandlaren och patienten att formulera hypoteser om varför vissa reaktioner har blivit mer sannolika och varför problembilden ser ut som den gör.
Vad går att påverka?
Vissa bakomliggande faktorer går inte att förändra. Det gäller exempelvis ärftlighet, tidigare förluster och sådant patienten varit utsatt för. Dessa erfarenheter kan ändå behöva uppmärksammas för att problembilden ska bli begriplig.
Andra faktorer pågår fortfarande och kan vara möjliga att påverka. Det kan handla om en ohållbar arbetsbelastning, pågående konflikter, brist på sömn, ekonomiska problem, smärta, social isolering eller avsaknad av praktiskt stöd.
En användbar bedömning skiljer därför mellan:
- sådant som behöver förstås men inte kan göras ogjort,
- sådant som fortfarande pågår och kan förändras,
- sådant som inte går att förändra just nu men som patienten kan behöva hjälp att förhålla sig till,
- resurser som kan stärkas eller användas mer.
Bakomliggande faktorer får på så sätt betydelse för valet av insats. Om belastningen fortfarande pågår kan det vara otillräckligt att bara hjälpa patienten att hantera sina symtom.
Vidmakthållande mönster
Hur reagerar patienten och vad gör hen när problemen uppstår?
För att förstå varför depressiva problem fortsätter behöver vi skilja mellan det som händer med patienten och det patienten gör när detta händer.
Bakomliggande faktorer → Reaktioner och svårigheter ↔ Hantering → Följder över tid
Modellen är inte en enkel kedja där en faktor orsakar nästa. Delarna påverkar varandra. Bakomliggande faktorer påverkar vilka reaktioner som blir sannolika. Reaktionerna påverkar hur patienten hanterar situationen. Hanteringen får följder som i sin tur kan påverka reaktionerna och livssituationen.
Reaktioner och svårigheter
Reaktioner och svårigheter är det som händer med patienten. Det omfattar spontana tankar, känslor, kroppsliga reaktioner, synliga reaktioner, symtom och svårigheter att fungera.
En tanke som ”ingenting kommer att bli bättre” kan dyka upp utan att patienten har valt den. Detsamma gäller nedstämdhet, sorg, skam, oro, trötthet och kroppslig tyngd.
Reaktionerna kan vara inre, som nedstämdhet, oro och spontana tankar. De kan också vara yttre och synliga, som gråt, skakningar, rastlöshet eller långsammare rörelser.
I modellen kan dessa förstås som respondenta reaktioner. De uppstår som svar på något i eller omkring personen och går sällan att välja bort direkt.
Hantering
Hantering är sådant patienten gör när reaktionerna och svårigheterna uppstår. I beteendeanalytiska termer handlar det om operanta beteenden.
Hanteringen kan vara yttre, som att lämna en situation, stanna hemma eller kontakta en vän. Den kan också vara inre, som att grubbla, försöka trycka bort en känsla eller medvetet rikta uppmärksamheten mot något annat.
| Del | Inre exempel | Yttre exempel |
|---|---|---|
| Reaktioner och svårigheter | Nedstämdhet, oro, skam, trötthet, kroppslig tyngd och spontana negativa tankar | Gråt, skakningar, agitation, minskad spontanitet och långsammare rörelser |
| Hantering | Grubbla, analysera, argumentera med tankar, trycka bort känslor eller försöka tänka sig fram till motivation | Dra sig undan, ligga kvar, avboka, skjuta upp, arbeta för mycket, be om hjälp eller ta kontakt |
Indelningarna beskriver alltså olika saker. Respondent och operant handlar om vilken funktion något har. Inre och yttre handlar om huruvida det kan observeras direkt av andra.
Hanteringen behöver inte vara planerad eller fullt medveten. Den kan ha utvecklats gradvis och blivit ett invant sätt att reagera på obehag, trötthet, osäkerhet eller krav.
När hanteringen håller problemen kvar
Hanteringen blir vidmakthållande när den fyller en begriplig funktion på kort sikt men över tid bidrar till att problemen fortsätter eller förvärras.
| Vanligt mönster | Funktion för stunden | Möjliga följder över tid |
|---|---|---|
| Minskad aktivitet | Minskar ansträngningen när energin är låg | Färre erfarenheter av glädje, mening, tillhörighet och att lyckas |
| Tillbakadragande | Minskar krav, skam eller risken att behöva förklara hur man mår | Mindre kontakt, stöd och delaktighet |
| Undvikande | Minskar obehaget inför svåra situationer | Problemen blir olösta och antalet situationer som behöver undvikas kan öka |
| Grubbel | Känns som ett försök att förstå, lösa problem eller undvika framtida misstag | Mer tid ägnas åt problemen utan att patienten kommer närmare en lösning |
| Självkritik | Används för att pressa sig själv eller förebygga nya misstag | Ökad skam, passivitet och känsla av otillräcklighet |
| Uppskjutande | Skjuter upp ansträngning, osäkerhet eller risken att misslyckas | Uppgifterna växer och bidrar till mer stress och självkritik |
| Kravstyrd överaktivitet | Minskar skuld, otillräcklighet eller rädsla för kritik | Belastningen fortsätter och utrymmet för återhämtning minskar |
| Kontroll av tankar och känslor | Minskar eller avleder obehag för stunden | Uppmärksamheten binds till reaktionerna och livet blir mer begränsat |
| Alkohol eller andra substanser | Dämpar obehag eller underlättar sömn tillfälligt | Försämrad sömn, hälsa, funktion och ökad risk |
| Störda rutiner | Gör det möjligt att anpassa dagen efter den aktuella energin | Sömnen, aktivitetsnivån och vardagsstrukturen blir mer oregelbundna |
Ett beteende är inte vidmakthållande bara för att det förekommer samtidigt som depressionen. Vi behöver undersöka vad beteendet hjälper patienten med för stunden och vad det leder till över tid.
Att stanna hemma kan vara nödvändig återhämtning under en begränsad period. Det blir ett vidmakthållande mönster om det återkommande minskar patientens kontakt med viktiga aktiviteter, människor och erfarenheter.
Att arbeta mycket kan vara funktionellt i en viss situation. Det kan bli vidmakthållande om arbetet används för att minska skuld eller undvika känslan av otillräcklighet och leder till att belastningen fortsätter.
En självkritisk tanke kan uppstå spontant och ingår då i patientens reaktioner och svårigheter. Att sedan upprepat analysera tanken, argumentera med den eller använda den för att pressa sig själv är en form av hantering.
Kortsiktiga och långsiktiga följder
Vidmakthållande mönster blir begripliga när vi ser vad de hjälper patienten med. Det är sällan meningsfullt att beskriva ett beteende som irrationellt eller dåligt utan att förstå dess funktion.
En konflikt på arbetet bidrar till oro, sömnproblem och nedstämdhet. Patienten undviker chefen och grubblar på kvällarna. Hanteringen minskar obehaget för stunden, men konflikten fortsätter och sömnen försämras. Tröttheten och uppgivenheten ökar, vilket gör det ännu svårare att ta upp problemet.
Följderna kan märkas genom:
- ökade eller mer långvariga symtom,
- minskad vardagsfunktion,
- mindre tillgång till glädje, mening och tillhörighet,
- växande praktiska problem,
- minskat socialt stöd,
- fortsatt belastning,
- ökad hopplöshet,
- fler situationer som behöver undvikas eller kontrolleras.
All hantering är inte vidmakthållande
Patienten har ofta redan sätt att hantera problemen som fungerar. Hen kanske fortsätter gå upp ungefär samma tid, håller kontakt med någon närstående, ber om hjälp, går promenader, tar sina läkemedel eller genomför viktiga uppgifter trots att motivationen är låg.
Det är värdefullt att undersöka vad patienten redan gör som hjälper. Behandlingen behöver inte alltid tillföra ett helt nytt beteende. Ibland handlar den om att stärka något som redan fungerar, använda det oftare eller göra det möjligt även i svårare situationer.
Möjliga insatser
Vad skulle kunna hjälpa den här patienten i den aktuella situationen?
När behandlaren och patienten har fått en första förståelse av problembilden går det att välja ett rimligt nästa steg. Valet behöver utgå från patientens mål, symtomens svårighetsgrad, risker, funktionspåverkan, tidigare erfarenheter och aktuella livssituation.
Det finns ingen bestämd ordning som passar alla patienter med depression. En del behöver en avgränsad psykologisk insats. Andra behöver medicinering, sjukskrivning, socialt stöd eller flera samordnade insatser.
En insats kan förstås som en hypotes: om vi förändrar detta på det här sättet, skulle patientens symtom, funktion eller livssituation kunna förbättras?
Psykologiska insatser
Psykologiska metoder är verktyg för att hjälpa patienten förändra sin hantering, lösa påverkbara problem och skapa möjligheter till nya erfarenheter. Samma metod kan användas på olika sätt och flera metoder kan stödja samma förändring.
| Problembild eller mönster | Möjlig riktning | Exempel på metoder |
|---|---|---|
| Minskad tillgång till glädje, mening och tillhörighet | Återknyta till viktiga aktiviteter, relationer och sammanhang | Beteendeaktivering och aktivitetsplanering |
| Minskad förväntan på utbyte | Pröva aktiviteter utan att först invänta motivation eller säkerhet om utfallet | Beteendeexperiment och beteendeaktivering |
| Minskad handlingskraft | Göra handlingen mindre, tydligare och lättare att påbörja | Graderade uppgifter, planering och praktiskt stöd |
| Tillbakadragande och undvikande | Närma sig situationer och återupprätta kontakt | Beteendeaktivering, exponering och social aktivering |
| Ensidigt negativt tänkande | Undersöka tolkningar och pröva om bilden är fullständig | Kognitiva metoder och beteendeexperiment |
| Grubbel | Uppmärksamma när grubblandet börjar och skifta till handling eller direkt problemlösning | Uppmärksamhetsträning, defusion och problemlösning |
| Självkritik och skam | Utveckla mindre straffande sätt att hantera misstag och svårigheter | Kognitiva metoder, beteendeexperiment och självmedkänsla |
| Hopplöshet och uppgivenhet | Genomföra små försök som kan ge konkret information | Beteendeexperiment och graderade uppgifter |
| Kravstyrd överaktivitet | Minska krav, sätta gränser och skapa återhämtning | Beteendeexperiment och arbete med regler och krav |
| Störda rutiner och sömn | Återupprätta sömn och vardagsstruktur | Sömninterventioner och aktivitetsplanering |
| Växande praktiska problem | Prioritera och genomföra ett konkret steg i taget | Problemlösning och graderade uppgifter |
| Minskat socialt gensvar | Ta kontakt, uttrycka behov och pröva konkreta former av stöd | Social aktivering och kommunikationsträning |
Beteendeaktivering
Beteendeaktivering handlar inte bara om att öka mängden aktivitet. Behandlaren och patienten undersöker vilka aktiviteter som kan ge kontakt med sådant som är viktigt, meningsfullt eller möjligt att påverka.
Patienten behöver ofta börja handla innan motivationen har återvänt. Stegen behöver därför vara tillräckligt små och tydliga för att kunna genomföras även när energi, koncentration och initiativförmåga är nedsatta.
Utfallet ska inte bara bedömas utifrån om aktiviteten omedelbart gjorde patienten glad. En aktivitet kan vara hjälpsam genom att skapa struktur, kontakt, rörelse, problemlösning eller en erfarenhet av att fortfarande kunna påverka något.
Problemlösning
När ett konkret problem bidrar till depressionen kan patienten behöva stöd att formulera problemet, undersöka möjliga alternativ, välja ett första steg och pröva det i vardagen.
Det kan exempelvis handla om ekonomi, arbete, boende, konflikter, myndighetskontakter, omsorgsansvar eller svårigheter att få vardagsuppgifter genomförda.
Problemlösning är särskilt relevant när patienten fastnar i grubbel. Skillnaden är att problemlösning riktas mot ett avgränsat och påverkbart problem och leder fram till en konkret handling.
Medicinering
Antidepressiv medicinering kan vara aktuell som enda behandling eller tillsammans med psykologiska insatser. Bedömningen behöver utgå från symtomens svårighetsgrad, tidigare behandlingar, andra sjukdomar, andra läkemedel, risker och patientens önskemål.
När medicinering påbörjas eller förändras behöver effekt, biverkningar, följsamhet och förändringar i måendet följas upp. Patienten behöver också få information om syftet med behandlingen och vad hen ska göra vid försämring eller besvärande biverkningar.
Vid misstanke om bipolaritet, psykotiska symtom, allvarlig suicidrisk eller en ovanlig reaktion på läkemedel behöver den medicinska bedömningen fördjupas. Medicinering vid depression kan behandlas mer utförligt i en egen artikel.
Sjukskrivning och rehabilitering
Sjukskrivning kan vara aktuell när depressiva problem tydligt begränsar arbetsförmågan eller när den aktuella arbetssituationen bidrar till en allvarlig försämring. Behovet behöver bedömas individuellt utifrån arbetsuppgifterna, funktionsnedsättningen och möjligheterna till anpassning.
Sjukskrivningen behöver ha ett tydligt syfte. Den kan skapa utrymme för återhämtning, behandling eller stabilisering. Samtidigt behöver behandlaren uppmärksamma risken för att patienten förlorar rutiner, social kontakt och tilltro till den egna förmågan.
Det kan vara relevant att överväga:
- om arbetsuppgifterna kan anpassas,
- om deltidssjukskrivning är möjlig,
- vilka aktiviteter och rutiner patienten behöver behålla,
- vad som ska följas under sjukskrivningen,
- hur kontakten med arbetsplatsen ska se ut,
- när och hur återgången ska prövas,
- om samordning med arbetsgivare eller andra aktörer behövs.
Sjukskrivning är inte en fristående lösning på depressionen. Den behöver ingå i en plan för behandling, rehabilitering och återgång till fungerande. Området kan fördjupas i en egen artikel.
Sociala och praktiska insatser
Depressiva problem kan både orsakas och förvärras av sociala och praktiska svårigheter. Patienten kan behöva hjälp med sådant som ligger utanför den psykologiska behandlingen men som påverkar möjligheten att förbättras.
Det kan handla om:
- ekonomiskt stöd eller budgetrådgivning,
- boende och trygghet i hemmet,
- stöd i myndighetskontakter,
- arbetslivsinriktad rehabilitering,
- avlastning vid omsorgsansvar,
- stöd vid våld eller utsatthet,
- hjälp att bryta social isolering,
- stöd till närstående,
- samordning mellan vård, kommun och andra aktörer.
Behandlaren behöver inte själv kunna lösa alla praktiska problem. Uppgiften kan vara att uppmärksamma behovet, hjälpa patienten att formulera nästa steg och se till att rätt funktion eller verksamhet kopplas in.
Kroppslig hälsa och levnadsvanor
Kroppslig sjukdom, smärta, sömnproblem, alkohol och läkemedelsbiverkningar kan bidra till den depressiva problembilden. Dessa områden kan behöva bedömas och behandlas parallellt.
Fysisk aktivitet, regelbundna måltider, sömn och minskad riskfylld användning av alkohol eller andra substanser kan vara viktiga delar av vården. Råden behöver anpassas efter patientens aktuella förmåga och inte formuleras som ännu en lista med krav.
När livssituationen behöver förändras
Ibland behöver insatsen riktas mot något som faktiskt pågår i patientens liv.
Det kan handla om att:
- ta upp en arbetsplatskonflikt,
- minska en ohållbar arbetsbelastning,
- söka ekonomiskt stöd,
- be om avlastning,
- lämna en skadlig situation,
- söka vård för kroppslig sjukdom,
- återupprätta social kontakt,
- uttrycka behov eller sätta gränser.
I dessa situationer är det inte tillräckligt att hjälpa patienten att stå ut med sina reaktioner. Patienten kan behöva undersöka möjliga alternativ, fatta beslut och genomföra konkreta handlingar.
Behandlingen kan hjälpa patienten att skilja mellan sådant som behöver accepteras och sådant som fortfarande går att påverka.
När mer aktivitet inte är rätt svar
Passivitet och tillbakadragande är vanligt vid depression, men alla patienter är inte passiva. En person kan arbeta mycket, ta stort ansvar och fortsätta prestera trots att måendet och vardagsfunktionen försämras.
Aktiviteten kan vara styrd av krav, skuld, rädsla eller behovet av att bevisa sitt värde. Att lägga till fler aktiviteter riskerar då att förstärka problemet.
En mer relevant förändring kan vara att:
- sätta gränser,
- minska kraven,
- avstå från vissa uppgifter,
- be om hjälp,
- skapa utrymme för återhämtning,
- välja aktiviteter utifrån vad som är viktigt snarare än vad som minskar skuld.
Frågan är därför inte bara hur mycket patienten gör. Frågan är vad patienten gör, vad som styr hanteringen och vad den leder till.
Att välja ett rimligt nästa steg
Det är sällan möjligt eller nödvändigt att arbeta med allt samtidigt. Ett första steg behöver vara relevant för patientens mål, möjligt att genomföra och tillräckligt tydligt för att kunna följas upp.
Behandlaren och patienten kan fråga:
- Vad vill patienten framför allt ha hjälp med?
- Vad verkar bidra mest till problemen just nu?
- Vad har patienten redan försökt och hur har det gått?
- Vilken hantering fungerar för stunden men skapar problem över tid?
- Finns något i livssituationen som behöver förändras?
- Behövs medicinsk, social eller praktisk hjälp?
- Vilket litet nästa steg skulle kunna ge användbar information?
Följa framsteg
Hur kan vi se om patienten förbättras och avgöra vad nästa steg ska vara?
En insats är en hypotes om vad som skulle kunna hjälpa. För att veta om riktningen är användbar behöver behandlaren och patienten följa vad som händer.
Uppföljningen behöver omfatta mer än depressiva symtom. Förändringar kan också märkas i hantering, vardagsfunktion, relationer, arbetsförmåga och livssituation.
Hur kan framsteg märkas?
| Område | Exempel på framsteg |
|---|---|
| Känslor och intresse | Mer känslomässigt gensvar, glädje, nyfikenhet eller intresse |
| Energi och initiativ | Lättare att komma i gång och genomföra vardagliga uppgifter |
| Tänkande | Mindre hopplöshet, självkritik och ensidigt negativt fokus |
| Uppmärksamhet | Bättre koncentration och lättare att skifta fokus |
| Vidmakthållande hantering | Mindre undvikande, grubbel, uppskjutande och kravstyrning |
| Alternativ hantering | Mer kontakt, problemlösning, gränssättning och deltagande i viktiga sammanhang |
| Vardagsfunktion | Bättre förmåga att sköta arbete, hem, ekonomi och egenvård |
| Arbetsförmåga | Bättre uthållighet, närvaro, struktur eller möjlighet att utföra arbetsuppgifter |
| Relationer | Mer kontakt, gensvar och delaktighet |
| Livssituation | Minskad belastning, mer stöd eller påbörjad lösning av praktiska problem |
| Framtidsriktning | Lättare att planera, välja och föreställa sig att egna handlingar kan göra skillnad |
| Patientens mål | Förändringar inom det område som patienten själv främst ville ha hjälp med |
Funktion och symtom förändras inte alltid samtidigt. Patienten kan börja svara på meddelanden, gå upp vid planerad tid eller genomföra ett svårt samtal innan nedstämdheten har minskat tydligt.
En annan patient kan känna sig något bättre men fortfarande ha stora svårigheter med arbete, relationer eller praktiska uppgifter. Framsteg behöver därför följas inom flera delar av problembilden.
Att följa symtom över tid
En skattningsskala som används vid den första bedömningen kan användas igen för att följa symtomen. Resultatet behöver jämföras med patientens egen upplevelse och förändringar i vardagsfunktion, hantering och livssituation.
En oförändrad totalsumma behöver inte betyda att inget har hänt. Patienten kan ha börjat fungera bättre eller förändrat ett viktigt sätt att hantera problemen innan symtomen har minskat.
En lägre symtomnivå innebär inte heller automatiskt att vardagsfunktionen har återhämtats. Patienten kan fortfarande ha problem som behöver uppmärksammas.
Skattningsskalor blir mest användbara när resultaten leder till ett samtal. Frågan är inte bara om poängen har ökat eller minskat, utan vad förändringen betyder för patienten och vad den säger om nästa steg.
Att utveckla det som hjälper
Ny hantering behöver ofta prövas flera gånger och i olika situationer innan behandlaren och patienten kan dra tydliga slutsatser.
De kan tillsammans undersöka:
- Vad hände när patienten prövade det nya sättet att hantera situationen?
- Vad gjorde försöket möjligt?
- Vad blev svårt?
- Vilka kortsiktiga och långsiktiga följder fick det?
- Behöver steget bli mindre eller tydligare?
- Behövs praktiskt eller socialt stöd?
- I vilka situationer fungerade det bättre?
- Vad ska prövas nästa gång?
Att något inte fungerade vid det första försöket betyder inte automatiskt att riktningen var fel. Steget kan ha varit för stort, genomförts i fel situation eller saknat nödvändigt stöd.
Uppföljningen kan visa att:
- insatsen verkar hjälpa och kan fortsätta,
- riktningen är rimlig men behöver anpassas,
- ett annat vidmakthållande mönster behöver uppmärksammas,
- en annan typ av insats behöver läggas till,
- problembilden eller vårdbehovet behöver omprövas,
- patienten behöver vård på en annan nivå,
- patienten har fått tillräcklig hjälp för tillfället.
När har patienten fått tillräcklig hjälp?
Målet behöver inte alltid vara att alla symtom ska ha försvunnit. I primärvården kan en tillräcklig förbättring innebära att patienten förstår sina problem bättre, har börjat använda mer hjälpsam hantering och åter kan klara viktiga delar av vardagen.
Patienten kan också ha fått en plan för sådant som återstår och veta när det är lämpligt att söka igen. Att en kontakt avslutas betyder inte att patienten aldrig mer kan behöva hjälp.
Frågor som kan vara användbara inför ett avslut är:
- Har patienten fått hjälp med det som var viktigast?
- Har symtomen och funktionspåverkan minskat tillräckligt?
- Vet patienten vad hen vill fortsätta göra?
- Finns kvarstående risker eller behov av andra insatser?
- Vet patienten vilka tidiga tecken hen ska vara uppmärksam på?
- Finns en plan för vad patienten ska göra vid en ny försämring?
Kvarstående problem och nya försämringar
En tydlig förbättring innebär inte alltid att alla problem har försvunnit. Patienten kan fortfarande ha låg energi, sömnproblem, begränsad arbetsförmåga, socialt tillbakadragande, självkritik eller minskad glädje.
Kvarstående problem kan öka sårbarheten för en ny försämring. Vid återkommande depressioner är det därför värdefullt att uppmärksamma patientens tidiga tecken.
| Tidigt tecken | Vad som kan märkas |
|---|---|
| Förändrad sömn | Senare läggtider, tidigt uppvaknande eller mer tid i sängen |
| Minskad kontakt | Färre svar, fler avbokningar och mindre deltagande |
| Ökat grubbel | Mer tid ägnas åt tidigare misstag och framtida problem |
| Mer självkritik | Hårdare krav och mer negativ utvärdering av den egna förmågan |
| Minskad aktivitet | Viktiga rutiner och aktiviteter försvinner gradvis |
| Kravstyrd aktivitet | Patienten arbetar mer och tar bort återhämtning |
| Växande praktiska problem | Post, ekonomi och vardagsuppgifter börjar skjutas upp |
| Minskad framtidsriktning | Det blir svårare att planera eller föreställa sig att något kan förändras |
En plan vid en ny försämring kan beskriva:
- vilka tidiga tecken patienten vill vara uppmärksam på,
- vilken vidmakthållande hantering som brukar återkomma,
- vad patienten vill börja göra igen,
- vilka personer som kan ge stöd,
- när patienten bör kontakta vårdcentralen,
- vad patienten ska göra om suicidtankar eller andra risker ökar.
Planen behöver vara enkel och möjlig att använda när energi, motivation och koncentrationsförmåga är nedsatta.
Kort sagt
- Problembilden omfattar depressiva symtom, funktionspåverkan, förlopp, risker och patientens livssituation.
- Bakomliggande faktorer påverkar vilka reaktioner som blir sannolika och vilka möjligheter patienten har att möta problemen.
- Reaktioner och svårigheter är det som händer med patienten och kan vara både inre och yttre.
- Hantering är det patienten gör och kan också vara både inre och yttre.
- Hanteringen blir vidmakthållande när den hjälper för stunden men bidrar till att problemen fortsätter över tid.
- Insatserna kan omfatta psykologisk behandling, medicinering, sjukskrivning, rehabilitering och sociala eller praktiska insatser.
- Framsteg behöver följas genom förändringar i symtom, hantering, funktion, relationer och livssituation.
- Det som hjälper behöver prövas, anpassas och utvecklas så att det fungerar i patientens vardag.
Läs vidare
Problembild och bedömning
- Att bedöma depressiva problem
- Skattningsskalor vid depression
- Att bedöma suicidrisk
- Depression och bipolaritet
- Depression och kroppslig sjukdom
- Depression och samtidig ångest
- Depression, sorg och livskris
- Långvariga och återkommande depressiva problem
Bakomliggande faktorer
- Bakomliggande faktorer vid psykisk ohälsa
- Biologiska och kroppsliga faktorer
- Inlärningshistoria och tidigare erfarenheter
- Livssituation, belastning och skyddande faktorer
Vidmakthållande mönster
- Reaktioner och hantering
- Funktionell analys
- Minskad glädje och positiv förstärkning
- Passivitet och tillbakadragande
- Minskad handlingskraft
- Oro och grubbel
- Självkritik och skuld
- Uppgivenhet och hopplöshet
- Kravstyrd aktivitet
- Sömnproblem vid depression
Möjliga insatser
- Beteendeaktivering
- Graderade uppgifter
- Problemlösning
- Beteendeexperiment
- Att arbeta med grubbel
- Att arbeta med självkritik
- Kommunikation och gränssättning
- Medicinering vid depression
- Sjukskrivning och rehabilitering vid depression
- Sociala och praktiska insatser
- När mer aktivitet inte är rätt svar
Följa framsteg
- Att följa förändring
- När har patienten fått tillräcklig hjälp?
- Kvarstående symtom efter depression
- Tidiga tecken på en ny försämring
- Återgång till arbete efter depression