Att arbeta med kissnödighet och täta toalettbesök

En patient som ofta känner sig kissnödig kan börja kontrollera hur urinblåsan känns, planera vardagen utifrån tillgången till toaletter och gå på toaletten i förebyggande syfte. Det kan ge trygghet för stunden, men samtidigt bidra till att besvären fortsätter.

Här tänkte jag gå igenom hur uppmärksamhet, oro och toalettvanor kan börja påverka varandra. Jag kommer också beskriva hur vi tillsammans med patienten kan förstå och förändra mönstret.

När kissnödigheten börjar styra vardagen

Problem med kissnödighet kan se olika ut. En patient kan känna sig kissnödig ofta, vara rädd för att inte hinna till toaletten eller återkommande känna efter i kroppen för att avgöra om det är dags att gå.

En del går på toaletten så snart de känner minsta signal. Andra går innan de lämnar hemmet, före ett möte eller inför en resa. Patienten kanske också letar efter toaletter, väljer sittplats utifrån var utgången finns eller undviker situationer där det skulle vara svårt att gå iväg.

Det är begripliga försök att skapa trygghet och kontroll. Problemet är att lösningarna kan göra patienten mer uppmärksam på urinblåsan och mindre säker på sin förmåga att hantera kissnödigheten. Vardagen börjar då alltmer styras av sådant som patienten gör för att förebygga besvär.

Hur kan vi förstå vad som håller mönstret igång=

Uppmärksamheten fastnar på urinblåsan

Kroppen skickar hela tiden signaler som vi vanligtvis inte behöver lägga märke till. Om vi riktar uppmärksamheten mot ett visst område kommer vi att upptäcka fler och svagare signaler därifrån.

När patienten ofta känner efter hur urinblåsan känns blir därför även små förändringar tydliga. Signalerna är verkliga, men de får mer uppmärksamhet och större betydelse.

Målet är inte att patienten ska sluta känna signaler från urinblåsan. Det vi kan hjälpa patienten att förändra är hur ofta hen kontrollerar signalerna, hur hen tolkar dem och vad hen gör när de kommer.

Svaga signaler tolkas som brådskande

En signal från urinblåsan betyder inte alltid att den måste tömmas omedelbart. Kissnödighet kan variera i styrka, komma i vågor och påverkas av vad patienten uppmärksammar och förväntar sig.

Många känner exempelvis att kissnödigheten blir starkare när de närmar sig hemmet eller sätter nyckeln i dörren. Urinblåsan har inte hunnit fyllas särskilt mycket mer under de sista minuterna. Däremot har uppmärksamheten riktats mot möjligheten att snart få gå på toaletten.

För en patient som oroar sig kan en svag signal snabbt följas av tankar som:

• ”Tänk om jag blir jättenödig snart.”
• ”Jag borde passa på när det finns en toalett.”
• ”Tänk om jag inte hinner?”
• ”Det är bäst att jag går en gång till.”

Det är alltså inte bara signalen i sig som påverkar vad patienten gör. Tolkningen av signalen har också betydelse.

Förebyggande toalettbesök ger lättnad

När signalen väcker oro är det naturligt att vilja göra något åt den. Patienten kanske går på toaletten direkt eller passar på inför en situation där det skulle kännas besvärligt att bli kissnödig.

Toalettbesöket minskar ofta både kissnödigheten och oron. Denna kortsiktiga lättnad gör det mer sannolikt att patienten gör likadant nästa gång.

Samtidigt får patienten inte möjlighet att upptäcka vad som hade hänt om hen väntat. Signalen kanske hade minskat. Patienten kanske hade kunnat vara kissnödig en stund utan att situationen blev akut. Beteendet fungerar alltså för stunden, men hindrar patienten från att få nya erfarenheter.

Kontrollera urinblåsan → upptäcka en signal → bli orolig → gå på toaletten → känna lättnad → fortsätta kontrollera

Täta toalettbesök blir en vana

Om patienten regelbundet tömmer urinblåsan vid små urinvolymer kan det bli svårt att skilja mellan en svag signal och ett tydligt behov av att gå på toaletten. Besöken börjar styras mer av vana, situation och oro än av hur fylld urinblåsan faktiskt är.

Det behöver inte betyda att urinblåsan har blivit mindre. Det kan snarare vara patientens vana att reagera redan på svaga signaler som har förändrats.

Undersök också om det finns kroppsliga orsaker

Kissnödighet och täta toalettbesök kan ha medicinska orsaker. Innan vi börjar arbeta med att förändra patientens beteenden behöver vi därför ta ställning till om besvären också behöver undersökas medicinskt.

Det gäller särskilt om besvären är nytillkomna eller tydligt har förändrats. Smärta, sveda, blod i urinen, feber, läckage eller svårigheter att tömma urinblåsan är exempel på symtom som behöver uppmärksammas.

Även dryckesvanor, läkemedel och andra hälsotillstånd kan påverka besvären. Den beteendemässiga analysen ersätter inte en medicinsk bedömning, men den kan hjälpa oss att förstå hur patientens sätt att hantera kissnödigheten påverkar problemen över tid.

Kartlägg patientens mönster

Nästa steg är att tillsammans undersöka hur mönstret ser ut. Vi behöver förstå när patienten går på toaletten, vad som utlöser besöket och vad besöket hjälper patienten med.

Patienten kan under några dagar registrera:

• när hen går på toaletten
• hur stark kissnödigheten är
• vad som händer strax före
• vilka tankar eller farhågor som dyker upp
• om besöket sker utifrån ett tydligt behov eller för säkerhets skull
• vad som händer med kissnödigheten och oron efteråt
• vilka aktiviteter eller platser patienten undviker.

Det kan också vara värdefullt att undersöka vad och hur mycket patienten dricker. Registreringen behöver inte fånga allt. Några typiska situationer kan räcka för att vi ska förstå vilket mönster vi behöver arbeta med.

Det är också viktigt att registreringen inte blir ytterligare ett kontrollbeteende. Syftet är att förstå mönstret, inte att övervaka kroppen ännu mer.

Förändra mönstret

Minska kontrollen av kroppens signaler

När vi har förstått hur patienten kontrollerar urinblåsan kan vi börja förändra den delen av mönstret. Patienten kan träna på att upptäcka när hen aktivt känner efter och sedan rikta uppmärksamheten tillbaka mot det som händer runt omkring.

Det kan vara ett samtal, en arbetsuppgift, en promenad eller något annat som patienten vill ägna sig åt. Uppgiften är inte att kontrollera om signalen försvinner. Patienten tränar i stället på att låta signalen finnas i bakgrunden och fortsätta med det hen höll på med.

Avstå från förebyggande toalettbesök

När vi har sett vilka toalettbesök som framför allt används för att skapa trygghet kan patienten välja ett av dem att börja förändra. Det kan vara det extra besöket innan hen lämnar hemmet, går in i ett möte eller sätter sig på bussen.

Det är ofta klokt att börja med en situation som känns möjlig att undersöka. Patienten behöver inte börja där oron är som starkast.

Målet är inte att ignorera tydlig kissnödighet eller att hålla sig så länge som möjligt. Målet är att inte automatiskt låta varje svag signal eller orostanke leda till ett toalettbesök.

Skjut upp toalettbesöket

Om patienten brukar gå på toaletten direkt vid den första signalen kan vi undersöka vad som händer om hen väntar en kort stund. Till en början kan fem minuter vara tillräckligt.

Ett möjligt upplägg är:

1. När impulsen kommer väntar patienten i fem minuter.
2. Under tiden fortsätter hen om möjligt med det hen höll på med.
3. Efter fem minuter stannar patienten upp och gör en ny bedömning.
4. Om behovet fortfarande är tydligt kan hen gå på toaletten.
5. Om signalen har minskat kan hen fortsätta och vänta tills behovet blir tydligare.

När fem minuter fungerar kan väntetiden ökas försiktigt. Övningen är inte ett test av hur länge patienten klarar att hålla sig. Den ger patienten möjlighet att upptäcka att den första signalen inte alltid kräver en omedelbar handling.

Använd planerade intervall

Om patienten går på toaletten mycket ofta kan planerade intervall vara ett tillfälligt stöd. Vi kan då utgå från hur lång tid det vanligtvis går mellan toalettbesöken och komma överens om att patienten väntar något längre.

När ett intervall börjar fungera kan det förlängas stegvis. Vad som är ett rimligt intervall behöver anpassas efter patientens vanor, kroppsliga förutsättningar och medicinska bedömning.

Planeringen ska hjälpa patienten att förändra en vana. Den ska inte bli en ny regel som måste följas exakt. Ett schema som används för att få fullständig kontroll kan annars bli ett nytt säkerhetsbeteende.

Stanna kvar och undersök vad som händer

När patienten avstår från att kontrollera eller gå på toaletten kan både kissnödigheten och oron öka. Patienten kan då träna på att lägga märke till tankarna och kroppssignalerna utan att genast försöka förändra dem eller göra som de säger.

Patienten kan exempelvis säga till sig själv:

”Nu känner jag en signal från urinblåsan och märker att jag vill gå på toaletten för säkerhets skull. Jag behöver inte bestämma mig direkt. Jag kan vänta en stund och se vad som händer.”

Under väntetiden kan signalen öka, minska eller komma och gå. Patienten behöver inte vänta på att obehaget ska försvinna helt. Det viktiga är att stanna kvar tillräckligt länge för att få veta vad som händer utan det förebyggande toalettbesöket.

Ett exempel på behandlingsarbetet

En patient går alltid på toaletten en extra gång innan hon lämnar hemmet. När vi undersöker situationen visar det sig att hon sällan är särskilt kissnödig. Besöket hjälper henne framför allt att känna sig säker på att hon ska klara sig tills hon kommer fram.

Ett möjligt nästa steg blir att avstå från det extra toalettbesöket inför en kort promenad. Patienten märker att oron först ökar och att hon vill känna efter hur urinblåsan känns. Efter en stund blir hon mer upptagen av promenaden och signalen hamnar i bakgrunden.

Nästa gång kan hon göra samma övning inför en längre promenad eller en kort bussresa. Behandlingen fortsätter på så sätt ett hanterbart steg i taget, utifrån vad patienten behöver få möjlighet att upptäcka.

Följ upp vad patienten lär sig

När vi följer upp en övning behöver vi inte bara fråga hur obehagligt det var eller om patienten lyckades följa planen. Det är minst lika viktigt att undersöka vad patienten fick veta.

Vi kan fråga:

• Vad trodde du skulle hända?
• Vad hände när du väntade?
• Hur förändrades kroppssignalen?
• Vad gjorde du när oron ökade?
• Blev det som du hade befarat?
• Vad skulle du vilja pröva nästa gång?

En övning behöver inte kännas lätt för att vara hjälpsam. Det viktiga är att patienten får ny information om kroppens signaler, sin egen förmåga och vad som händer när de förebyggande beteendena förändras.

Anpassa nästa steg efter patienten

Täta toalettbesök kan fylla olika funktioner. För en patient handlar det främst om rädsla för läckage. För en annan handlar det om att slippa obehaget av att känna sig kissnödig. En tredje vill vara helt säker på att urinblåsan är tom innan hen lämnar en trygg plats.

Vi behöver därför förstå vad just den här patienten är rädd ska hända och vad hen gör för att förhindra det. Samma beteende kan ha olika funktion för olika patienter och behöver inte behandlas på samma sätt.

Målet är inte ett bestämt antal toalettbesök. Målet är att patientens vardag i mindre utsträckning ska styras av att känna efter, planera kring toaletter och kissa i förebyggande syfte.

I korta drag

När patienten ofta känner efter hur urinblåsan känns blir även svaga signaler tydliga. Om signalerna väcker oro kan patienten börja gå på toaletten i förebyggande syfte. Det ger lättnad för stunden, men kan samtidigt bidra till att mönstret fortsätter.

Behandlingen innebär i korthet att:

• undersöka om det finns kroppsliga orsaker och vid behov göra en medicinsk bedömning
• kartlägga mönstret av kroppssignaler, tankar, oro och toalettbesök
• minska kontrollen av urinblåsan och rikta uppmärksamheten tillbaka mot vardagen
• avstå från förebyggande toalettbesök som framför allt används för att skapa trygghet
• skjuta upp toalettbesöket en kort stund och undersöka hur signalen förändras
• använda planerade intervall när det hjälper patienten att förändra täta toalettvanor
• stanna kvar med signalen och oron utan att automatiskt agera på dem
• följa upp vad patienten lär sig och anpassa nästa steg efter resultatet.

Målet är inte att patienten ska ignorera kroppens signaler eller gå på toaletten ett bestämt antal gånger. Målet är att patienten ska få större frihet att avgöra när hen behöver gå, utan att vardagen styrs av ständig kontroll, oro och förebyggande toalettbesök.