Vad gör vi när patienter uteblir?

När en patient uteblir och inte bokar en ny tid är det lätt att undra om något gick fel eller om patienten blev missnöjd. Men ett uteblivande berättar bara att patienten inte kom, inte varför kontakten upphörde.

Olika avslut kan se likadana ut

Patienten kanske tyckte att hjälpen räckte och vill fortsätta själv. Hen kanske inte är redo att arbeta vidare, vill träffa någon annan eller har fått annat i livet som kommit emellan. Patienten kan också ha varit missnöjd eller upplevt att behandlingen inte hjälpte.

När en patient slutar komma säger vi ibland att hen ”hoppade av” eller ”inte fullföljde behandlingen”. Men redan då har vi börjat tolka det som hände.

Ett uteblivande, ett avbrutet behandlingsförsök och ett avslut som patienten själv är nöjd med är inte samma sak. För behandlaren kan de däremot se likadana ut: patienten kommer inte tillbaka.

Behandlaren kan dessutom tänka att arbetet inte är färdigt samtidigt som patienten tycker att hen har fått det som behövdes. Patienten kanske ville förstå sitt problem, få några råd och komma igång med en förändring. Behandlaren kanske såg fler svårigheter och tänkte sig ett längre behandlingsarbete.

Då tycker jag att en användbar fråga är:

Vems mål var det egentligen som inte var uppnått?

Behandlingen är trots allt till för patienten, inte för behandlingsplanen. Det betyder inte att patienten alltid har fått tillräcklig hjälp. Men vi behöver skilja mellan vad patienten ville få ut av kontakten och vad vi själva hade hoppats kunna åstadkomma.

Fråga medan patienten fortfarande kommer

Det bästa tillfället att förstå hur patienten ser på behandlingen är innan kontakten upphör. Det behöver inte vara särskilt komplicerat. Ofta räcker några raka frågor:

• Hur har det gått sedan sist?
• Känns det fortfarande som att vi arbetar med rätt sak?
• Är det här den hjälp du behöver?
• Vill du boka en ny tid eller fortsätta på egen hand ett tag?

Sådana frågor gör det möjligt för patienten att säga både ”det här fungerar inte för mig” och ”jag tror faktiskt att jag klarar mig vidare själv nu”.

Om patienten inte gör det vi kommit överens om mellan besöken kan det också vara en anledning att stanna upp. Det är lätt att tänka att patienten behöver bli mer motiverad. Vi förklarar uppgiften igen, betonar varför den är viktig och bokar ett nytt besök.

Men ibland försöker vi driva ett förändringsarbete som patienten själv ännu inte har valt. Då behöver vi kanske inte motivera patienten mer. Vi behöver fundera på om vi arbetar med rätt sak, på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.

Så vad kan vi göra när en patient uteblir?

Oftast behöver vi inte göra någonting alls. Men innan vi landar där behöver vi ta reda på vad som är känt och bedöma om det finns någon särskild anledning att agera.

Det här är något jag brukar ta upp när jag handleder nya PTP-psykologer. När någon börjar fundera över vad som kan ha gått fel i behandlingen brukar min första fråga vara:

Har du kollat om sjuksköterskorna skrivit något i journalen?

Patienten kanske har lämnat återbud, skickat ett meddelande eller pratat med någon annan på mottagningen. Hen kanske har blivit sjuk, inte längre behöver tiden, vill träffa någon annan eller behöver återkomma senare. På en vårdcentral finns informationen ibland på fler ställen än i vårt eget behandlingsrum.

Vad vi sedan behöver göra beror på vad vi känner till om patienten, vilken bedömning som har gjorts och vilka rutiner som gäller i verksamheten. Om det finns oro för patientens säkerhet eller hälsa behöver vi agera. Detsamma kan gälla om viktig uppföljning är planerad, om patienten har svårt att själv ta ansvar för nästa kontakt eller om det finns andra omständigheter som gör uteblivandet betydelsefullt.

Men min utgångspunkt är inte att vi alltid ska försöka få patienten att fortsätta behandlingen. Om det inte finns någon särskild oro, inget viktigt uppföljningsbehov och inga andra skäl att agera kan det räcka att skriva i journalen att patienten uteblev och att hen är välkommen att söka igen.

Ta det inte personligt, men var nyfiken!

Särskilt som ny behandlare kan ett uteblivande kännas personligt. Gjorde jag något fel? Tyckte patienten inte om mig? Borde jag ha gjort något annorlunda?

Ibland finns det något att lära. Patienten kanske inte kände sig förstådd, tyckte att hjälpen var irrelevant eller upplevde att vi arbetade mot olika mål. Tempot kan ha varit fel eller behandlingen kanske inte hjälpte.

Men om vi inte vet varför patienten slutade komma är det lätt att fylla luckan med självkritik.

Jag brukar ibland tänka på tandläkaren. Om jag har sökt för att en tand gör ont och besvären sedan går över kanske jag inte bokar någon ny tid. Tror ni att tandläkaren ligger vaken på nätterna och funderar över varför Mattias inte kom tillbaka och om det var något hen gjorde fel? Antagligen inte.

Samma sak behöver ibland få gälla oss i psykosociala team.

Att inte ta varje uteblivande personligt betyder samtidigt inte att vi ska vara ointresserade. Ett enskilt uteblivande behöver inte säga särskilt mycket. Men om många patienter slutar efter första besöket, efter samma behandlingsmoment eller från samma typ av upplägg behöver vi tänka till.

Då kan avsluten säga något om hur vi beskriver behandlingen, vilka mål vi arbetar mot eller hur väl det vi erbjuder passar patienternas behov. De kan också säga något om tillgänglighet, bokningsrutiner och andra hinder i verksamheten.

Var nyfiken på mönster, men försök inte förklara varje enskilt uteblivande.

Tänk som en husläkare

Jag tror att avslut blir mindre dramatiska om vi tänker på primärvårdsuppdraget i stort.

En patient söker sin husläkare när hjälp behövs, får hjälp med det som är aktuellt och går sedan vidare med sitt liv. Några månader eller flera år senare kan samma patient söka igen, kanske för samma problem och kanske för något helt annat.

Vi behöver inte tänka så annorlunda bara för att problemen är psykologiska.

Jag kan se min roll som en slags huspsykolog, huskurator eller husterapeut. Patienten kommer när hjälp behövs. Vi arbetar med det som är aktuellt. Sedan går patienten vidare och försöker använda det vi har gjort.

Många patienter kommer att behöva psykologisk hjälp vid flera olika tillfällen under livet. Det betyder inte att den tidigare kontakten misslyckades. Livet förändras, nya problem uppstår och gamla svårigheter kan bli aktuella igen.

Patienten behöver inte vara färdig för resten av livet. Kontakten behöver bara inte fortsätta just nu.

I primärvården kan patienten söka igen. Om det inte finns någon särskild oro eller något annat som behöver göras kan den aktuella kontakten avslutas och dörren lämnas öppen.

Ett enkelt sätt att tänka

När en patient slutar komma försöker jag hålla frågorna ganska enkla:

1. Vet vi varför patienten inte kommer tillbaka?
2. Finns det mer information på vårdcentralen?
3. Finns det klinisk oro eller något annat som gör att vi behöver agera?
4. Finns det något i avslutet som vi kan lära oss av?
5. Kan kontakten avslutas med en öppen dörr för att söka igen?

Om det inte finns någon särskild oro behöver avslutet ibland inte vara mer komplicerat än så.

Källor och vidare läsning

Kullgard, N., Börjesson, M., Carlsson, J., Holmqvist, R. & Andersson, G. (2026). “The one that got away” – therapists’ experiences when patients suddenly drop out from psychotherapy: a thematic analysis. BMC Psychology, 14, 120.

Rabinowitz, Y. L., Yim, B. & Muran, J. C. (2025). Termination of psychotherapy: a systematic review. Cogent Mental Health, 4(1), 2535626.

Sharf, J., Primavera, L. H. & Diener, M. J. (2010). Dropout and therapeutic alliance: a meta-analysis of adult individual psychotherapy. Psychotherapy, 47(4), 637–645.

Swift, J. K. & Greenberg, R. P. (2012). Premature discontinuation in adult psychotherapy: a meta-analysis. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 80(4), 547–559.