Statistik för psykisk ohälsa
När vi ska ge oss ikast med att förbättra den psykiska ohälsan i samhället kan det vara bra att veta omfattningen av det vi arbetar med. Hur vanligt förekommande är det egentligen med psykisk ohälsa?
Ett sätt att mäta detta är genom att undersöka livstidsprevalensen för olika diagnoser, dvs. hur stor risk är det att drabbas av en viss typ av problematik vid minst ett tillfälle under livet.
Livstidsprevalens för psykiska sjukdomar
| Diagnos | Livstidsprevalens |
|---|---|
| Depression | ca 36 % för kvinnor, ca 23 % för män |
| Utmattningssyndrom | ca 18 % |
| Social fobi | ca 12 % |
| Specifik fobi | > 10 % |
| GAD | ca 5 % |
| Paniksyndrom | ca 3 % |
| OCD | ca 2 % |
Källa: Psykiatristöd SLL
Depression och ångestsyndrom tillhör alltså de stora folksjukdomarna. I en svensk undersökning från 2007 var punktprevalensen för dessa sjukdomar mellan 5 till 8%. Dvs. vid varje givet tillfälle är det mellan fem och åtta procent av befolkningen som uppfyller kriterierna för en depression- eller ångestsjukdom.
Observera att prevalensen kan variera mellan olika undersökningar, vilket delvis kan bero på hur de olika sjukdomarna definieras och avgränsas. Men om vi ändå utgår från att punktprevalensen är någorlunda sann så innebär detta att det på en medelstor vårdcentral med 10 000 listade patienter alltid finns mellan 500 och 800 som lider av en psykisk sjukdom.
Är psykisk ohälsa en sjukdom eller något normalt?
Eftersom psykisk ohälsa är så brett förekommande och dessutom ökar så borde vi kanske börja tala om som en slags epidemi? Samtidigt finns det ett problem med att endast se psykisk ohälsa som en sjukdom, eftersom begreppet “sjukdom” ofta avses ett tillstånd där normala funktioner satts ut spel. Eftersom psykisk ohälsa är så vanligt förekommande kan man diskutera om det snarare är mer “normalt” än onormalt att någon gång under livet drabbas av psykisk ohälsa? Detta blir särskilt tydligt om vi räknar in alla människor med subkliniska besvär!
Och i så fall, om vi väljer att se psykisk ohälsa är något “normalt”, kan det då samtidigt vara en sjukdom? Kanske handlar det snarare om “normala” psykologiska reaktioner på en för oss människor (åtminstone evolutionärt) “onormal” miljö?
Detta kommer vi problematisera mer under nästa rubrik som handlar om hur vi ser på begreppet hälsa.
