Vår utmaning

Att arbeta med psykisk ohälsa i primärvården är komplicerat. En av anledningarna är kan vara att vi ofta har ett tydligt syfte med i stort sett obefintliga ramar för hur vi ska omformulera vårt syfte till tydliga mål.

Ett skolexempel…

Låt oss börja med en enkel jämförelse med skolan. Antag att du är rektor på en skola med ett par hundra elever. Syftet med verksamheten är att lära eleverna att läsa, skriva, räkna, räkna upp alla hallands floder och en massa andra saker.

Vad behöver du för att lyckas med uppgiften?

Självklart behöver du lärare. Så du anställer ett gäng lärare med varierande ämneskompetens och lärarna sätter direkt igång med att lära eleverna en massa saker. Oftast träffar lärarna eleverna individuellt men ibland sker det i grupp. Vissa elever får jobba med svenska, andra med engelska, några med matte. Entusiasmen är hög. Trots det börjar snart problemen hopa sig.

  • Först visar det sig att lärarnas tid inte räcker till för att undervisa alla elever. Därför får vissa elever ställa sig i kö för att få läsa populära ämnen som svenska och matte.
  • Undervisningen blir väldigt ojämlik. Vissa elever får väldigt mycket undervisning, andra får nästan ingen alls. Men omfattningen bestäms inte utifrån behov utan beror främst på vilka elever som har tur och komma först till lektionerna.
  • Eftersom det inte finns några tydliga direktiv för vad som ska läras ut i varje ämne så eleverna får lära sig väldigt olika saker även om de går i samma ämne..
  • Ingen har heller koll på hur mycket eleverna faktiskt lär sig.
  • Ingen vet heller riktigt hur många elever som faktiskt går på skolan och vissa elever slutar bara komma utan att någon lägger märke till det
  • Osv…

Vad är det som går fel?

Ett enkelt svar skulle vara att vi har för lite resurser. Men andra skolor i samma område får ju sin verksamhet att fungera med samma budget. Problemet är inte heller att lärarna är dåliga. Tvärtom de är både kunniga och engagerade och gör sitt yttersta för att lära eleverna så mycket som möjligt.

Det som saknas är något annat…

  • Vi behöver en läroplan som definierar vilka aktiviteter vi ska prioritera och vad vi kan prioritera bort.
  • Vi behöver också ämnesplaner som beskriver vad varje ämne ska innehålla eftersom ämnena i sig aldrig tar slut. (Vi kan ju läsa ämnet historia från grundskolenivå ändå upp till universitetsnivå utan att för den skull vara fullärd)
  • Slutligen behöver vi kursplaner som beskriver vad varje ämne ska innehålla och hur lång tid vi får på oss att lära ut detta innehåll.
  • Sen behöver vi organisera eleverna i klasser och årskurser så att undervisningen kan ske på ett effektivt sätt.
  • Vi behöver också planera undervisningen och lägga scheman där vi långt i förväg bestämmer var alla elever ska vara med vilka lärare och vad man (ungefär) ska göra då.
  • För att veta hur det går för våra elever behöver vi också sätta upp mätbara mål för varje ämne och skapa sätt att utvärdera hur eleverna tagit till sig kunskapen genom exempelvis inlämningsuppgifter och nationella prov.

Ett bättre sätt att organisera behandling av psykisk ohälsa

Ni förstår säkert vart vi vill komma. För att möta de utmaningen med att mota den psykiska ohälsan behöver vi inte bara få bättre behandlingar och mer resurser. Vi behöver även hitta bättre sätt att organisera vårt arbete.

Vi pratar ofta om resursbrist i vården. Detta kan absolut vara sant, men samtidigt är en brist på resurser alltid i förhållande till vad vi försöker göra!

  • Om målet är att kunna följa med varje patient hem och hjälpa till vid exponering har de flesta antagligen för lite resurser!
  • Om målet däremot är att bjuda varje patient på en kopp kaffe och dela ut självhjälpsmaterial, då har vi andra sidan antagligen för mycket resurser!

Vad kan vi lära oss av skolan?

Utmaningen med psykisk ohälsa har många likheter med den utmaning skolan ställs inför.

Vi kommer alltid att kunna göra lite mer och lite bättre!

Därför behöver vi också, likt skolan, ha en struktur att luta oss tillbaka mot. En struktur som både talar om för oss vad vi ska göra – men också vad vi inte ska göra!

Vi behöver en övergripande plan med mål och syfte

Precis som skolan har en läroplan behöver vi en övergripande plan för vad vi vill uppnå med vår mottagning. Vilket syfte och mål har vi med vår verksamhet?

  • Är det främsta målet att patienter ska bli symtomfria eller är målet att öka deras funktionsnivå?
  • Ska vi prioritera de svårast sjuka patienterna eller ska vi istället prioritera lättare patienter och låta någon annan ta hand om de med större behov?

Här kan vi även ta hjälp av socialstyrelsens riktlinjer för god vård.

Vi behöver en plan för stegvis vård för olika problem

Precis som skolan har ämnesplaner behöver vi en plan för vilken typ av behandling vi vill kunna erbjuda för olika typer av problem eller diagnoser.

  • Vilket mål ska vi ha med våra behandlingar för depression, ångest, stress, smärta eller sömnproblem?
  • Vilka steg vill vi kunna erbjuda för dessa olika problemområden?
  • Hur omfattande får dessa behandlingssteg vara?
  • Vad vill vi prioritera mer och vad vill vi prioritera mindre?
Vi behöver (lagomt) tydliga behandlingsprogram

Precis som skolan har ämnesplaner som definierar innehåll, mål och omfattning för olika kurser behöver vi behandlingsprogram som talar om för oss vilken vård vi vill kunna erbjuda. Självklart måste dessa vara tillräckligt anpassningsbara så att olika patienter kan få en bra behandling, precis som en kurs delvis måste kunna anpassas till elevers olika behov.

  • Vilket mål ska vi ha med behandlingen?
  • Vad ska behandlingen innehålla?
  • Hur omfattande ska behandlingen vara?
  • Hur vet vi när vi är färdig med behandlingen?
Vi behöver hitta bra sätt att organisera vårt patientarbete

Precis som skolan har delat in eleverna i klasser med ansvariga klasslärare så behöver vi hitta sätt att organisera våra patienter så vi vet vilka de är och vad vi ska göra med dem.

  • Vem är ansvarig för respektive patient? Är det husläkaren som har huvudansvaret för patienten eller är det terapeuten?
  • Hur arbetar vi med grupper?
  • Vem bedömer vilken behandlingen en patient ska få?
  • Vem har överblick över mottagningens hela behandlingsarbete så att det inte skapas onödiga köer?
Vi behöver planera vårt behandlingsarbete

Precis som skolan varje år planerar och schemalägger all undervisning behöver vi planera och schemalägga hur vi använder våra resurser på bästa sätt.

  • Vilka grupper ska vi ha rullande?
  • Hur många nybedömningstider vill i kunna erbjuda?
  • Hur många återbesök?
  • Vill vi ha drop-in tider eller andra former av konsultationstider?
  • Vill vi ha telefontider?
Vi behöver sätta upp mätbara mål

Och slutligen, precis som skolan har nationella prov som berättar hur det går för eleverna behöver vi sätt att utvärdera och mäta hur det går för våra patienter. Både för att vi vill kunna utvärdera vår verksamhet men också för att vi vill veta hur det går för varje patient – så att vi kan veta om vi gör rätt saker!

Slutsats

Vart vill vi komma?

Jo. Jämförelsen sätter fingret på hur olika verksamheter kan vara. Skolan har hittat en gemensam arbetsform som gör det möjligt för att elever att få en likvärdig utbildning (åtminstone på de flesta platser).

Den offentliga vården av allmän psykisk ohälsa har det inte.

Problemet är inte att vi saknar behandlingar. Men vi saknar fortfarande ett sätt att organisera dessa behandlingar så att de ryms inom våra ekonomiska ramar och här tror vi att det finns mycket att lära av skolan.